Jobbade över och kom hem med dundrande huvudvärk. Lite så jag undrar om jag håller på att bli rejält sjuk. Regn och blåst ute, så vädret var inte heller snällt mot en halvdassig, trött kvinna som jag. Det blev lite soffhäng och bokläsning. Huvudvärken blir aldrig så illa att jag inte kan läsa. Migrän är det enda som sätter stopp för det.
Snart har vi varit hemma två och en halv vecka, efter vår Rhodos-resa. Min övertid är redan uppe i 14 timmar. Trots det släpar jag med uppgifter. Frustrerande för mig. Jag har haft flera samtal med chefen och lagt min ångest i hennes knä, genom att säga att det är hon som är ytterst ansvarig. Min arbetskapacitet har begränsningar. Chefen får helt enkelt inse att vissa val av arbetssätt, får konsekvenser.
Efter dessa samtal känns det bättre för mig. Mindre ångest för mig. Att lägga över ansvar/ångest på rätt "ställe" är en sak jag har fått lära mig i handledning. Psykologen är expert på att ställa frågan "är det verkligen ditt ansvar?". Nio gånger av tio, är det inte mitt ansvar, även om jag upplever det så och tar ansvar. Det är faktiskt svårt att sluta ta ansvar.
Många gånger tror jag att man kan ha nytta av att även ställa den frågan till sig själv i relationer. Jag kan tycka synd om "Kalle" som får fira jul ensam. Men är det mitt ansvar att se till att Kalle har några fler att fira jul tillsammans med? Nej! När något går snett i en nära relation, kan jag vända och vrida och verkligen "jobba" för att det ska bli bra. Men är det bara jag som ska ta ansvar och "jobba" för relationen? Nej! Vi är ju två!
Om man tar ansvar för situationer/relationer/arbetsuppgifter trots att man egentligen inte har det, eller istället borde dela det, blir det fruktansvärt jobbigt när man misslyckas. I värsta fall försöker man om och om igen, utan att inse att det inte bara hänger på mig. Ibland upplever jag att vissa personer kämpar hårt och bär "tunga offerkoftor" . De tycks inte ens tycka om tanken på delat ansvar.
Ja, det här inlägget blev konstigt. Måste vara huvudvärken som påverkar mig.
