I natt fick jag inte särskilt mycket sömn. För det första la jag mig för sent och för det andra vaknade jag vid fyratiden av att en spindel kröp på mitt ena ben. När jag väl har känt ett kryp, upplever jag att det plötsligt kryper över hela kroppen. Helst skulle jag vilja resa mig och skaka alla sängkläder. Men det orkar jag inte förstås. Istället ligger jag där och kliar mig på olika ställen där jag inbillar mig att någon nyss kröp. Så i eftermiddags fick jag kämpa oerhört mycket för att låta bli att gäspa gång på gång. Jag bet ihop käkarna så det riktigt gnisslade om dem.
Sen gick jag hem, eller jag antar att man kan säga att jag sprang intervaller. Det var bråttom, därför sprang jag. Samtidigt är det en smula otympligt att springa i dunjacka och bärande på portföljväska. Det kändes både märkligt och löjeväckande. Därför sprang jag helst när jag trodde ingen såg. Med min vanliga otur, blev jag omcyklad av en leende person som hälsade på mig med ett brett leende. Jag har väl berättat att jag inte har något minne för ansikten?! Den här människan framstod som totalt okänd för mig. Som alltid i de här situationerna känner jag att jag stirrar dumt, hälsar lamt tillbaka och sen kan jag fundera ihjäl mig på vem det kan ha varit jag mötte. 99 gånger av 100 har jag ingen som helst aning. Så irriterande att jag är så kass på att känna igen folk!
Nu ska jag sluta blogga, vilket jag för övrigt oftast gör via mobilen. Istället ska jag slappa och se en film. Min man är på hockey, så det gäller att passa på när jag har tv:n för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar