Redan i vintras sa Kinna till mig "jag förstår inte hur du kan ha ringar på dig när du tränar". Jag tyckte det gick bra. De klämde inte och jag tänkte helt enkelt inte på dem. Tills en dag, då jag märkte att jag hade fått rejäla valkar i händerna och tjockare fingrar. Examensringen på höger hand gick lätt att få av. Ringen jag fick när Sara föddes gick också helt ok att dra av. Vigselringen gick lite trögare och förlovningsringen rörde sig några millimeter innan den satt fast. Jag provade med diskmedel, olja, sytråd, presentsnöre och använde de trick jag fick tips om, helt utan något som helst resultat. Varje gång jag tränade, blev fingret ännu tjockare.
Den senaste veckan har jag faktiskt känt lite panik över den orubbliga ringen. Pinsamt att behöva gå till guldsmed och be dem klippa upp ringen, tänkte jag. Nej, det har jag ingen lust med, tänkte jag. Istället letade jag på en liten nätt avbitartång vi hade hemma. Tyvärr gick det bara att knipsa med tångens spets, på grund av mitt tjocka finger. Spetsen var slö och jag skulle verkligen behövt kunna knipsa längre in. Men jag kämpade på och klämde och tryckte med tången gång på gång under flera dagar. Ikväll gick den äntligen mitt i tu och jag kunde vrida av den. Skönt att inte behöva oroa sig över den mer.
Självklart hamnade snittet i ringen i inskriptionen. Den första bokstaven i min mans namn är borta. Någon undrade hur det kändes att försöka ha sönder ringen. Jag kan rapportera att det kändes bara som en lättnad att bli av med den. Min man bär aldrig sin ring och jag är inte minsta sentimental gällande den. Om jag lämnar in den går den säkert att fixa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar