Plötsligt händer det!

Igår köpte jag något som jag längtat efter att få köpa i flera år. Jag köpte mig ett par längdskidor. Mina senaste skidor jag ägde, var ett par lila träskidor med kabelbindning som hette Edsbyn. I flera år åkte jag på min svärmors skidor, när hon inte använde dem. Men för sisådär 12 år sen försvann de, när min svägerska flyttade. Sen dess har jag saknat och längtat efter längdskidor. När jag har kollat på nätet, verkar det så komplicerat. Men igår åkte min man och jag till Team Sportia i Kristinehamn. Världens snällaste man hjälpte mig att hitta ett par vallningsfria (jag har aldrig kunnat det här med vallning) skidor, bindningar, stavar och pjäxor. Det var rea och totalt kostade det 1645:- vilket jag tycker var superbilligt!

Igår förvarade jag skidorna inomhus i vår hall (lycklig som ett barn över nyförvärv. Jag provade dem en snabb runda direkt jag kom hem igår. Men idag var det dags för en längre tur. Vi bor 12 minuters promenad från ett elljusspår. Jag gick sonika med skidorna under armen dit och körde två varv i spåret. Första varvet hasade jag mig fram och försökte hitta balansen. Ena stunden flöt det på ok, andra stunden höll jag på att halka och trilla baklänges. När jag provade att staka med båda armarna var det väldigt nära att jag trillade baklänges. Så nära att jag skrattade högt (hur är det möjligt liksom?). Men andra varvet hade jag fått in lite snits på stilen, men då var jag ju så trött i armar och axlar att jag inte riktigt orkade hålla den effektiva stilen. De enda jag körde om i spåret var en mamma med två små söner som ramlade var 50 meter, och då fick jag kämpa mig förbi barnen...

Jag njöt av solen, av att kunna röra mig. Nu hade jag mer kläder på mig och dessutom var det vindstilla där i skogen. Så svetten lackade om mig. Men hellre det än att frysa. 4,5 kilometer skidtur blev det. Nu hoppas jag att jag kommer få möjlighet att åka mer skidor framöver.