När man ställer till det för sig själv...

I fredags var jag på en jättetrevlig dammiddag. Vi är fem före detta kollegor, som ses turas om och bjuder på middag. Som vanligt blev det högt i tak. Vi satt i timmar vid matbordet och pratade. Ju längre vi satt, desto ondare fick jag i min nacke. Diskret stretchade jag den gång på gång, men det hjälpte inget alls. I går morse vaknade jag tidigt, fortfarande med ond nacke. Jag tog en långpromenad om en timme, rullade på foamrollern och stretchade. Men, nej, smärtan höll i sig. Saken är den, att jag tycker jag sover sämre på grund av smärtan. Varje gång jag byter ställning i sömnen, vaknar jag till av smärtan. För att fungera i jobbet och vardagsmotionen, behöver jag inte särskilt mycket sömn, har jag upptäckt. Jag klarar mig med sex timmar. Men för att orka träna och ta i det där lilla extra, måste jag sova längre och bättre om nätterna.

När jag hade ätit lunch, tänkte jag att nu tar jag mig ett par värktabletter. Typiskt nog, var de slut och jag orkade inte sticka iväg och köpa. Istället såg jag asken med morfintabletter som min man fick när han bröt revbenen. Aha, tänkte jag, tog en och svalde. En halvtimme senare kändes armarna tyngre och tyngre. Smärtan i nacken gav långsamt med sig och jag blev behagligt trött. Gud vad skönt, tänkte jag. Nu kan jag sova en stund, tänkte jag. Tji fick jag! Istället kände jag mig illamående och yr, typ som när man blir rejält båtsjuk. Därefter startade sex timmars elände, då jag sprang mellan sängen och toaletten och kräktes gång på gång. Klockan sju, tänkte jag att nu måste väl tabletten ha gett med sig. Icke! Efter en sista tur vid toan, duschade jag och la mig för kvällen.

Darrig av hunger, vankande jag sex i morse och åt frukost. Tack och lov, kunde jag behålla den. Märkligt nog är nacken mycket bättre idag. Musklerna behövde väl slappna av ett tag. Aldrig i livet, att jag äter morfintabletter igen!