Det snöar, slaskar och blåser. Då bestämmer jag mig för att idag ska jag springa. Självklart ger jag mig ut på årets tredje springtur, när andra inte sticker ut näsan på grund av oväder. Det är ju det som är perfekt! Jag kan dra ner mössan långt ner i pannan, så att synfältet blir begränsat. Gömma mig undan omvärlden och bara gå in i min egen bubbla. Höra mina flåsande andetag, känna snön piska på kinderna, stirra ner på marken och försöka undvika de största slaskpölarna. Benen känns stumma, tunga, stela och träningsvärken efter måndagens pass gör sig påmint. Efter en kilometer undrar jag om jag kommer orka de tre jag har planerat. Benen liksom sackar , suger sig fast i slasket och jag vill inget hellre än att börja gå. Plötsligt känns det lite lättare, benen känns lite lättare och nu är det två kilometer och jag har vänt hemåt. Snöslask skvätter upp på mina ben och i mina skor och kyler ner fötterna. I snön möter jag mina egna fotspår och fascineras av att jag inte har sprungit särskilt rakt och att ingen annan har hunnit gå bredvid eller på dem. Ingen annan har varit ute i ovädret på min rutt.
Tre komma fyra kilometer blev det idag och jag är nöjd och glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar