Det här med att vara kattägare

Igår pratade jag med vår ena granne och berättade att vi numer är kattägare till Panzer. Det kan ju vara bra för dem att veta. Han undrade om vi hade tänkt att skaffa katt och om vi varit kattägare förut. Nej, nej är svaret på båda frågorna. Hon nästlade sig in i vårt hem och våra hjärtan och så blev det som det blev. Trots att jag är dokumenterat allergisk mot katter och trots att min man var den största motståndaren till husdjur. Vi ville ju kunna resa eller lämna hemmet utan att behöva tänka på ett husdjur.

Men oj, vilken glädje vi har av henne! Det är så himla kul att upptäcka att vi alla tre synkroniserar våra vanor med varandra. Hon vet när vi är på jobbet och när vi kommer hem. Vi vet när hon är ute och jagar och när hon dyker upp (i bästa fall utan en fågel i munnen!). När vi är hemma, håller hon sig i närheten. Hon mjauar högljutt när hon vill bli klappad eller upplever att hon är "bortglömd". Självklart släpper vi det vi har för händer (mest jag) och klappar eller borstar henne. I början ville hon inte bli borstad. För att lura henne, brukade jag ha en leksak framför henne, samtidigt som jag borstade henne. Nu vänder och vrider hon på sig, för att jag ska komma åt att borsta henne överallt, även på magen.

Det enda negativa med henne, är när hon fångar fåglar som hon kommer hem med. Jag hoppas att de har flugit in i våra altanfönster och att hon har fångat dem när de redan är döda. Hittills har hon inte kommit hem med någon mus. Möss och råttor är det värsta jag vet, så jag hoppas slippa se det, samtidigt som jag inte har minsta medlidande med dem, vilket jag har med fåglarna.

Här klättrar hon i päronträdet. Vi har aldrig beskurit våra fruktträd, eftersom vi inte vet hur man gör, så de ser rätt bedrövliga ut.

Men Panzer gillar att klättra i dem och de blommar vackert, trots att de inte är beskurna.

Jag vill heller inte ha mer frukt än vi redan får. Det är nog problematiskt att ta vara på alla äpplen och päron...