Min mamma dog i cancer för snart fem år sedan. Min pappa dog för snart 1.5 år sedan. Jag tänker på dem så gott som dagligen. Det kan handla om att jag repeterar "deviser" som de präntade in i mig. Pappa tyckte att man klarade sig långt på knäckebröd, nivea och magnecyl. Mamma hade mängder av deviser som egentligen inte är lämpliga att återge. När någon hade gjort något orätt kunde hon säga att "man borde köra upp ett paraply i arslet på den berörda och därefter spänna upp det". Ja, det där var den mildare jag kunde erinra mig... Hon var brutal, men på ett konstigt roligt sätt som är svårt att återge. Hon var den färgstarka och han den lugna och sansade.
Varje gång vi kom och hälsade på, lyste de upp av glädje, även när vi kom varje dag. Att få barnbarn var deras stora glädje. Min mamma var bättre, mycket bättre som mormor än som mamma. Hon lärde barnbarnen att baka och laga mat. Hon talade om att ingenting var omöjligt att genomföra. Min pappa var inte helt frisk och hade svårare för att vara en aktiv morfar, men han gladdes av att vara där i bakgrunden och vara den som servade med saft, bullar eller som plötsligt kom med gigantisk godispåse.
Även om de inte finns kvar rent fysiskt, har vi alla så många härliga minnen, som gör att det känns som om de fortfarande finns kvar. Tack och lov att vi hade möjlighet att träffa dem så ofta under barnens uppväxt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar