Rädslan för tandläkarbesök

I går var jag på det årliga ångestladdade tandläkarbesöket. Varje gång tänker jag "måtte jag inte ha några hål" och "om jag inte har hål idag, lovar jag att bli bättre på att sköta om tänderna". Vem jag lovar detta är oklart. Med tunga steg gick jag iväg och uppför trappan till mottagningen. Möttes redan i hallen av det där hemska ljudet av en borr och av den där suggrejen de har i munnen som sörplar och låter. Hu, rysningar i hela kroppen och plötsligt känns varenda tand öm, samtidigt som jag funderar på om jag borstat tänderna tillräckligt noggrant.

Har du tänkt på hur långt ner man ligger (nästan bakåtlutad) när man undersöks? Min svärfar har utvecklat en liten skräck för att tandläkaren ska tappa något instrument, så att det halkar ner i halsen. Så fort han hade berättat det, övertog jag hans rädsla. Fast jag har märkt att de flesta instrument hon använder på mig, sitter fast i sladdar. Men den där fantastiska kroken hon använder på varje tand inledningsvis, är ju inte förankrad någonstans. Den skulle hon ju rent teoretiskt kunna tappa.

Sen har jag ju upplevt att miljön i min mun inte är som den har varit tidigare. Och vem har inte hört talas om att det finns en koppling mellan munhälsa och hälsa för övrigt? Jag har i alla fall hört, att när det börjar krångla med tänder och tandkött, hör det ofta ihop med att man inte är riktigt frisk. Ja, jag har väl snart utvecklat hypokondri också! Den där hörntanden jag har, som har bekymrat mig ett par månader, tänkte jag på, när jag var hos tandläkaren. Skulle jag berätta om den och om min självdiagnos, eller skulle jag låta henne upptäcka det? Hon kanske inte ens upptäcker det, och vem vill väcka den björn som sover? Inte jag i alla fall! Men, tänk om det är någon farlig sjukdom som döljer sig bakom ömmande hörntand.

Nåväl, undersökningen gick bra. Inga instrument tappade och jag hade inga hål. När hon väl sa det, kunde jag slappna av, lite, lite granna. Men herregud vad jag svettas under ett tandläkarbesök!
Hörntanden som har bekymrat mig (ja, jag berättade om den, kunde inte låta bli), var "bara" en överbelastning på grund av hårt tandagnissel, vilket stämde överens med min egen diagnos. Hon slipade lite på en tand i underkäken, så var det fixat. Tandstenen tog hon bort med hjälp av ultraljud. Smidigt, även om ljudet/gnisslandet är hemskt.

Tandläkaren tycks inte se något avvikande i min munhälsa. Glad och tacksam betalade jag 945 kronor. Det är väl den enda gången jag betalar med glädje och av lättnad med känslan av att ha kommit undan billigt. Nu dröjer det ett år till nästa besök, det vill säga om inget oväntat sker...

Om knappt tre månader är vi i början av juni och jag längtar till vår och försommar