En gammal, liten, förvirrad dam hejdade mig på hemvägen. Hon undrade om jag visste var polisstationen var. Hon var långt ifrån polisstationen och jag erbjöd mig att följa henne dit. Först sa hon att hennes man låg på sjukhus, men efter en stund var det hennes pappa (verkar smått otroligt att hon hade en pappa i livet) som låg där. Till att börja med kom hon inte ihåg vad området hon bodde i och kom ifrån, hette. Men efter en stunds långsamt promenerande kom hon ihåg var hon bodde. Hon var så himla gullig, men förvirrad och tyckte att det var väldigt många gator och hon klarade inte att orientera sig alls. Allt hon såg var okänt för henne. Kanske inte så konstigt, då jag misstänker att hon inte har åkt bil på många år och en del av vägen vi gick på har byggts om under det senaste året. Damen skulle till en frisörsalong och klippa sig. Salongen låg snett emot polisstationen. När vi närmade oss gatan, upptäckte jag salongen (ja, jag får medge att jag aldrig har sett salongen och var lite skeptisk till om den existerade).
Åh, vad hon var tacksam över att jag hade följt med henne till salongen. Jag hoppas hon fick en mysig stund där och kunde vila upp benen efter den långa promenaden. Hon har lång väg att gå hem sedan, men beskrev hur hon skulle gå (ja, jag var ju tvungen att kontrollera att hon visste hur hon skulle gå).
Vårt lilla möte och pratstund gjorde min dag. Hennes tacksamhet gjorde mig så glad. En sådan liten ansträngning från mig (minimal) gladde henne enormt. Hon blev så lättad när hon kände igen sig. Vi hade tur med vädret också. Solen sken och det var vindstilla med någon minusgrad. Damen hade broddar på sig och det var tur, eftersom det var halt på sina ställen. Flera gånger försäkrade hon mig om att hon hade "rätt bra kondition" och det måste jag verkligen hålla med om! Mötet med henne påminde mig om mina egna bortgångna föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar