Mulen morgon och åtta grader varmt. På med t-shirt och mammelucker i merinoull, tunn överdragströja, långa tights och vindjackan. En liten annorlunda, långsam rutt planerade jag. Så jag började med den vanliga turen till Sandviken. De första fem kilometerna kändes riktigt bra. Trots att jag i en backe möte en kvinna i min ålder som sprang snabbare uppför än jag nerför. Nu har jag kommit långt, tänkte jag, när jag inte skäms över det, utan bara hälsar och ler.
Vid sex kilometer sprang jag på okänd mark, smala stigar som var väl upptrampade. Kroppen kändes bra. Vid sju kilometer började det bli lite motigt, flåsigt och de sista två var riktigt besvärliga. Här kom kletiga, leriga partier blandat med backar från helvetet. När jag kom fram till Bullerdalen, som var slutmålet, visade klockan på 9.3 kilometer. Suck! Det var bara för mig att hasa mig runt lite på den asfalterade parkeringen, tills klockan visade 10 kilometer. Sen fick maken hämta mig, då jag var lite illamående av trötthet.
Jag återhämtade mig snabbt och var glad över tiden 71 minuter. Nu när jag är allergisk, kan jag inte prestera på topp. Jag har inte haft ett virus i kroppen, när benen har domnat och huvudvärken har smygit sig på. Det har varit allergiastman som gjort att jag inte har syresatt mig tillräckligt.
Väl hemma drack jag lite vatten och åt några tomater. När klockan var halv tolv (ca en timme efter turen) började jag må illa och frysa. Maken fick rycka ut (igen) och köpa en pizza. Efter en halv pizza, var jag som folk igen. Att det ska vara så svårt att komma ihåg att äta efter långpass!
Den här milen var långt ifrån min snabbaste mil. Igår pratade jag med en sköterska på vårdcentralen och hon rådde mig att avstå från träning, under min allergiska period. Jag trodde inte mina öron och sa klentroget "får jag inte vara utomhus?". Klart du får det, svarade hon, men avstå från träning utomhus. Det sliter hårt på kroppen att träna med allergiastma, sa hon.
För min del spelar det ingen roll om jag är ute eller inne (om jag inte rullar mig i gräs förstås för då blir jag riktigt dålig), jag är lika allergisk oavsett. Aldrig i livet att jag avstår från min löpning! Nej! Jag krävde ett läkarbesök (känner mig hypokondrisk men skitsamma!) och kommer få en läkartid. Det måste finnas bättre mediciner, eller hur?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar