måndag 10 februari 2014

Att längta efter det onåbara

Jag är fortfarande rejält förkyld och nu har även min man insjuknat. Som vanligt blir han tre gånger så drabbad som jag. I jämförelse med honom, är jag mer frisk än sjuk. Trots det är jag alltför krasslig för träning. Jag hostar och nyser om vartannat. Så jag nöjer mig med att stirra längtansfullt på crosstrainern. Tänk att jag längtar aldrig så mycket efter att träna, som när jag är sjuk eller skadad. Varje dag utan träning, känns som en evighet. Alla träningskläder ligger tvättade och väntar i prydliga högar. Hoppas, hoppas jag är bättre i morgon!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar