Trädgård en tyst oas eller en social arena?

Oj, vad trött jag är ikväll. Ögonen går i kors nästan, känner jag. Förutom utrensningen av pappas förråd, har jag promenerat med Ing-Marie. Därefter rensade jag i rabatter. Men sådär avkopplande som det kan vara, var det aldrig. Det här med att bo i stan, det är verkligen inte min grej alls!  I varje fall när det gäller att vara utomhus i min egen trädgård.

Först började grannen på ena sidan om oss, att köra med någon typ av maskin (mossrivare?) på sin gräsmatta. Den lät typ som borren hos tandläkaren. Vidrigt alltså! Ni som känner mig, vet hur oerhört ljudkänslig jag är. Axlarna åker ner så fort det blir tyst och upp vid ljud.

När gräsmattan äntligen var färdigbehandlad, började han tala med någon. Utan att anstränga mig, hör jag varje ord och harkling (det var vindstilla idag). Jag försöker göra lite ljud, så de kommer ihåg, att det bor i ett tätbebyggt område. Men babblet fortgår en bra stund.

Därefter klampar vår granne på andra sidan om oss, fram till mig. Han ville att vi skulle köpa täckbark ihop, vilket jag avstyrde. Som vanligt kom han med råd och tips gällande trädgården som jag inte frågat efter. Som vanligt var jag trevlig (men vad det tar emot, vill skrika GÅ!).

När han äntligen gått, funderade jag över om det bara är jag som vill låtsas vara ensam i min trädgård. För mig ska trädgården vara min oas och  återhämtning. När jag vill umgås med någon, hör jag av mig till mina vänner.

Tydligen är det en orimlig längtan och önskan jag har...

Lördagsgöra

Snart ska vi tre systrar tömma det sista av våra föräldrars grejer. Grejerna står i ett förråd, så det är begränsat med saker. Jag hoppas det går snabbt och smidigt! Utan kontroverser!

Jag räknar med att det kommer kännas känslomässigt jobbigt. Det här blir det slutgiltiga avskedet av föräldrahemmet. Även om vi barn aldrig bodde i deras lägenhet, symboliserar den våra föräldrar och vårt föräldrahem.

Det ser ut att bli vackert väder idag. Så när jag kommer hem, kan jag påta i trädgården som terapi. Eventuellt blir det en promenad med Ing-Marie, vi får se om jag orkar. Igår efter jobbet, sprang jag en kort, backig runda. Därför blir det ingen springtur idag.

Fredagsmys

I kväll blev vi bjudna på middag hos Steffanie. Så himla mysigt! Hon bjöd på kyckling, egengjord klyftpotatis, sås och sallad. Sen fick vi jordgubbspaj med grädde till efterrätt.

Jag passade på att prova hennes balansplatta. Det var riktigt kul att balansera. Blev lite sugen på att köpa en egen.

Prickar belysta i jakt på hudcancer

Igår var jag på Hudmottagningen. Genast när jag letade mig fram i korridorerna, slog doftminnet till. Doften av handsprit, linoleummatta och sjukdom. Tankarna på pappa och när jag sista gången besökte honom på lasarettet kom upp. Det kändes som om det var nyligen han sa: du är så söt, det bästa jag har. Mina ögon fylldes av tårar och jag fick kämpa för att inte bryta ihop. Jag saknade honom så i den stunden, att jag fick ont i hela bröstet. Riktig fysisk smärta! 

Jag hittade rätt avdelning och hann knappt sätta mig i väntrummet, innan det var min tur.  Jag träffade en helt underbar läkare. Hon var glad, varm och kunnig. Jag var där för att visa upp en prick och få reda på om den var farlig. Hon tyckte att när jag ändå var där, var det lika bra att undersöka hela kroppen. Sagt och gjort. Varje prick jag hade frågor om, besvarades och förklarades. Tacksam och glad, lämnade jag lasarettet. Jag har inte hudcancer just nu i alla fall.

Cross-fit en sekt eller?

Ikväll behövde jag verkligen röra på mig och det av flera anledningar. Dels har jag suttit still mycket idag och dels har jag känt lite stressyrsel. Promenader är perfekt som avstressande motmedel. När man också får en vän vid sin sida, är det ännu bättre.

Ni vet, lite skvaller som distraherar, som tar bort ens eget fokus och själviskhet. Skvaller som inte heller kräver några högre mentala processer, eller krav på prestationer. Så skvaller ska inte underskattas, det enar dessutom människor. Man enas om att man tycker si eller så, om det ena eller det andra. Cross-fit var något vi diskuterade, med glimten i ögat.

Är cross-fit tränande människor som besatta? Är det inte ovanligt många av dem som är ivriga att vara "hjälptränare/coach" och kan förutom att peppa dig, även korrigera din teknik? Beter de sig som om de är med i en hemlig sekt? Typ  "vi är speciella som klarar den här träningen". Eller är vi avundsjuka, korkade som inte förstår deras behov av grupptillhörighet och egna  "fack" språk?  Den där vi-känslan är i alla fall rätt speciell. Den får man inte när man går på andra gym.

Kanske är det den där teknikkursen man måste gå, som gör det. För det är då, vi andra blir på det klara med, att vi inte har den rätta tekniken. Nej, sååå kan man inte göra situps, det ska vara speciella cross-fit-situps. Nej så, heter inte övningen i cross-fit (gärna med ett litet nedlåtande tonfall).

Dessutom går det inte att komma ifrån, att en del övningar är riktigt avancerade. Klart man blir hög på endorfiner och får en omedelbar gruppkänslotillhörighet, när man väl klarar just den övningen. Eller det kanske man redan får, när man klarat teknikkursen och har ett papper som bevisar, att man får träna cross-fit.

Ja, vi är säkert avundsjuka, missunnsama, klimakteriehäxor, men roligt har vi när vi diskuterar våra hypoteser och begränsade erfarenheter.
Har ni någonsin funderat över Zumbafolket....?

Intervaller check!

Nej, min kropp fungerar fortfarande inte som den ska. Något jag är otroligt ledsen och frustrerad över. Men jag kan ju inte göra något åt saken. Det är bara att acceptera faktum och utgå från det. Därför blev det intervaller idag. Till min hjälp hade jag mobilen och en app för intervaller. Jag sprang snabbt 20 sekunder och gick i 30. Sexton intervaller  blev det.

Trött gick jag hem den sista kilometern. Om jag inte får liv i kroppen snart, får jag söka hjälp!

Sista dagen i Stockholm

Nu är jag hemma igen efter två späckade dagar i Stockholm. Oj så skönt det är att vara hemma igen! Det går runt i skallen efter alla föreläsningar. Skönt att den vanliga vardagen tar vid i morgon.

På bilden är det Margareta, Malin, Katrin och jag som är taggade inför dagens föreläsningar.