Att kämpa när kroppen inte levererar

Åsa och jag sprang ikväll. Först joggade jag en kilometer till hennes jobb. Sen sprang vi fem kilometer och från tredje kilometern började det bli riktigt motigt. Sista kilometern var vidrig, fullkomligt vidrig! Snittempo 6:30min/km. Det är svårt att tro att jag för två veckor sen sprang i 6 min/km. Ja, det känns nästan surrealistiskt att jag har känt mig stark när jag har sprungit. Frisk och stark, kände jag mig den lördagen den 14/3, när jag sprang en mil, med Sara på cykel som sällskap.

Jag förstår inte vad det är som gör att det känns och går trögt nu. Min kollega tror att det kan vara vårallergi, som gör att jag syresätter mig dåligt och därmed orkar sämre. För säkerhets skull, har jag ökat användandet på Pulmicorten (till dosen jag egentligen ska ta).  I vilket fall som helst, är det en läskig känsla när det liksom "surrar i benen" och de känns svaga, kraftlösa, ur spel.

I kontrast till den känslan är min oerhörda pigghet på jobbet. Jag är pigg, alert, glad som en lärka så mina kollegor närmast blir provocerade. Därför vill jag inte tro att det är något allvarligt fel på mig.

Bilderna är tagna i februari på Fuerteventura.

Nyfikna, bekäftiga människors drivkraft

Igår berättade två i min närhet hur de har blivit kränkta av kollegor på sina arbetsplatser. Den ena hade fått höra "nu ser jag en tydlig profil, grattis" och granskat kvinnans mage i tron om att hon var gravid, vilket hon inte var. Den andra kvinnan blev förd åt sidan och fick höra orden "du har blivit rund om kinderna på sistone, är du gravid?" När kvinnan nekade, fick hon frågan "är du säker att du inte är gravid?"

Jag försöker förstå de här nyfikna, bekäftiga människornas tänkande och drivkraft. Vad gör dem så nyfikna, att de absolut inte "kan hålla sig", vänta på att den det eventuellt berör, själv kan berätta om sin graviditet? Är det drivkraften att vara först med att se/märka graviditeten? Är det drivkraften att få sprida "nyheten" först, att vara den som först berättar om den för kollegor?

Eller är de här människorna bara bekäftiga till sin natur? Kanske vana att gå över andras privata gränser och kommentera både det ena och andra? Undrar om någon i så fall någonsin har utsatt dem för samma sak? Har någon till exempel sagt "Jag ser att du har kraftiga hårstrån på hakan, har du kommit i klimakteriet?" Jag undrar också om någon orkat erkänna, att de blivit ledsna, när de bekäftiga har sagt sitt?

För jag vill trots allt inte tro, att de här nyfikna, bekäftiga människorna är ute efter att göra människor ledsna. Men det kan vara så att jag är naiv, att de trots allt är beredda att ta kostnaden som en kränkning innebär, för att nyfikenheten är en större drivkraft.

Nej! Stå på er, ni som av någon anledning blir utsatta av bekäftiga människor! Om du inte klarar i stunden, att markera, att det var inte ok att säga det de sa, så backa bandet! När du orkar, backar du bandet genom att säga "du jag har tänkt på det där du så igår/häromdagen och det är inte ok, jag blev ledsen, när du sa så". Jag lovar att du kommer må bättre, när du har stått upp för dig själv och när du har fått höra hur ledsen motparten är. Jag står fast vid (naiv eller inte) att alla människor vill göra rätt och inte bete sig elakt, om de bara har förmågan.

Bilden är tagen för drygt 22 år sedan, när jag väntade Steffanie.

Kort, kämpig springtur

Jag har inte feber, inget halsont och är knappt snuvig. En springtur borde gå bra, men herregud vad segt det gick! Vid tre kilometer kämpade jag mot impulsen att gå. Ja, helst ville jag stå still. Det är nästan en vecka sen jag sprang senast och då tre tunga kilometer. Så därför var jag i alla fall tvungen att springa längre än det. Fyra kilometer fick jag ihop, vilket är acceptabelt. Men när ska kroppen kännas "normal" och vad är det som påverkar mig?

Jag får trösta mig med att jag håller igång löpningen, även om det är segt just nu.

När jag kom hem svingade jag lite håglöst med kettlebellen. Det är lite tungt med 12 kilo, men 25 svingar blev det. Ställde mig på alla fyra, kröp långsamt fram, gjorde en armhävning och "kröp" tillbaka, så att baksida lår stretchades. Tio armhävningar blev det, alltid något. Sen strechade jag benen och rullade på foamrollern.

Kvällspromenad

Det har blivit mycket stillasittande idag, eftersom jag har jobbat. Redan klockan sju var jag på plats på jobbet. Vid halv två var jag hemma igen. Åt sen lunch, läste ut en bok. Framåt kvällen blev jag rastlös och fick med mig Sofie på en promenad. Hon kan konsten att driva upp tempot kan jag lova. När jag kom tillbaka kände jag mig piggare och framförallt nöjdare. Det var blåsigt och inte mycket sol, men luften bet friskt i kinderna och tack vare det snabba tempot, höll vi oss varma.

Många gånger tidigare har jag skrivit här om promenaders positiva effekter. Promenader är ett sätt att stressa av, känna hur axlarna sjunker för varje steg. När man har sällskap, kan samtalen bli närmast terapeutiska. När jag promenerar till jobbet, blir jag mer redo för dagen och helt klart piggare. När jag går hem från jobbet, sorterar jag dagens intryck och lämnar dem därhän. Dessutom kan jag ha med mig kameran, när jag går. Så jag är helsåld på promenader.

Underarbete för spabad

I knappt tre timmar grävde jag plinthål idag. Andra människor kan använda jordborr. Men vi har för mycket stenar och rötter, så det är bara att handgräva. Först gräver jag med spade, stående. Sen ligger jag på knä och gräver med en liten plastspade (barnspade) och skopar upp sand, lera och småsten. De stora stenbumlingarna har min min man fått gräva upp. När hålet är tillräckligt djupt (ca 70 cm) har min man placerat plinten i. De är förresten supertunga. Först kontrollerar han att det är rätt djup, att plinten inte kommer för högt. Det var ett hål vi fick gräva om två gånger och det var inte kul att lyfta ur den tunga plinten två gånger. När höjden är rätt, väntar han tills tre plinthål i rad är klara, sen kontrollerar han att de står rakt, med hjälp av ett litet vattenpass. Därefter lägger han bärlinan (den bärande regeln) i alla tre plintarna och kontrollerar att de står rätt, genom att lägga det långa vattenpasset (2 meter) på mitten av bärlinan.

Fem plinthål är färdiga och det sjätte är mer än halvvägs. Två plinthål i timmen hann vi med ungefär. Just nu är jag stel i bröstrygg och nacke efter allt grävande. Det ska bli skönt när vi är färdiga med den här fasen!

Morgonpromenad i Bullerdalen

Kinna och jag tog en morgonpromenad i Bullerdalen. Det var soligt, vindstilla och fåglarna kvittrade. Vi mötte inte många på vår tur. Det var lätt att gå på stigar och spångar och där det var värt och klaffsigt, kunde vi gå vid sidan av. Men på hemvägen började det blåsa och vi gratulerade oss själva till att ha valt så bra tidpunkt,  att vi bara fick lite blåst på hemvägen. Ofta är det lugnt om mornarna, för att sedan blåsa upp, sa vi snusförnuftiga.

Att varva upp

En veckas ledighet är snart över och jag märker att jag börjar ställa in mig för jobb. De senaste två nätterna har jag drömt om mina arbetskamrater och jag har gått i väldigt branta trappor. Både uppför och nedför, har jag (närmast klättrat) gått i smala, branta och helt overkliga trappor. Alltid med en viss tidspress. Vid foten av en trappa låg det en hel hög med skor, som jag fick balansera fram på, innan jag kunde ta det första klivet upp i trappan.

Tydligen är drömmar om trappor en variant på "falldrömmar". Man kan ramla nerför trapporna, precis som man kan ramla vid ett stup. Men man kan ta sig upp för trapporna och "bli bättre". Jag tror trappdrömmarna i mitt fall, handlar om min egen verksamhet. Det kan gå bra och det kan gå mindre bra. Intressant i alla fall hur psyket försöker förbereda sig.

Ännu en ljuvlig vårmorgon. Idag är sjön helt blank och jag är överlycklig för att jag är ledig, en sådan fin vårdag. Ännu är jag inte frisk (seg förkylning), men känner mig energisk trots allt. Vädret är min bästa energiboost! Idag blir det till att gräva plinthål.