En biltur som blev en skrattfest

Petra och jag hade bestämt oss för att åka och handla blommor hos en handelsträdgård på landsbygden. Hon skulle köra och jag skulle bara få koppla av. När vi nästan var framme (trodde vi) kom ett segt vägarbete. Vi fick vänta i 15 minuter innan vi kunde röra på oss. Det visade sig att de asfalterade. När vi var förbi området de arbeta med, upptäckte vi att vi faktiskt var helt fel. Ja, flera mil fel faktiskt. Vi hade ju absolut ingen lust att sitta i 15 minuters kö igen på tillbakavägen och nu började klockan dessutom närma sig 18. Därför tog vi en liten "genväg" genom skogen.

Att säga att vägen var slingrig, är en underdrift. Vägen var så krokig att det kändes som om vi mötte oss själva. Vi skrattade hysteriskt över att vi hade åkt så fel och försökte förstå hur det kunde ske. Den krokiga vägen gjorde inte saken bättre. En mil på den vägen kändes som tio, skrattade vi. Sen var vi ju inte helt säkra på att vi skulle komma fram där vi trodde. Men det gjorde vi ju (vi är ju egentligen riktigt skickliga på det här med att orientera oss, bara vi är uppmärksamma, ha, ha).  En kvart innan handelsträdgården stängde (ja en annan än den vi skulle till från början, men den här var på vägen liksom), sladdade vi in på parkeringen. Snabbt ryckte vi åt oss plantor och betalade. Vi var ute igen innan klockan var 18 och de stängde.

Sen var det ju kört. Vi tog alla möjliga omöjliga vägar hem och fnissade som galningar. När man väl har hamnat i den där skratt-stämningen går det ju inte att sluta. Men vi var överens om att bilturen var oerhört avslappnande och att vi hade tränat skrattmusklerna rejält.

Så här rak var INTE vägen vi åkte på

Här är en bild på Petra från i somras, när vi också fick stora skrattanfall. . DÅ skulle vi dra upp båten med hjälp av en kedja. Den var inte förankrad i trädet, som jag trodde, utan jag drog allt vad jag orkade utan motstånd och drattade på ändan, ha, ha