I morse regnade det och jag kände inte alls för att promenera till jobbet. Men jag tog fram min lila regnkappa och bara gick ändå. Regnet avtog och jag gick till och med den större turen.
När jag nästan var framme tog jag en selfie. Just när jag stod med mobilen i högsta hugg kom en kollega i bil och trodde att jag vinkade och ville åka med. Gud vad pinsamt att bli ertappad på något så trivialt som att ta en selfie. Det kunde jag ju inte erkänna. Utan jag hoppade in i bilen och fick skjuts de sista metrarna. Så knäppt! Dessutom babblade jag på (nervöst) i ett rasande tempo.
Nåja, det finns värre saker, tänkte jag för mig själv och så rullade dagen på. Tills det var dags att ta sig hem. Då insåg jag att jag var sen. Jag hade en mötestid att passa. Solen sken nu. Men jag satte på mig regnkappan igen, eftersom det var det ytterplagg jag hade. Så spände jag fast ryggsäcken med två remmarna (bröst och midja) och joggade hem. Det måste ha sett komiskt ut! Där kommer en rödhårig galning joggandes i lila regnkappa och jeans. Det måste väl vara riktigt transportspring om något, när man till och med joggar i ordinarie kontorskläder!
Naturligtvis hade jag för högt tempo när jag joggade. I princip blev det gång varvat med intervaller. När jag flåsade som mest tänkte jag "hur kan jag ha saknat det här?"
Märkligt hur snabbt man glömmer sånt som tunga ben och flåsande andning. Men jag hade inget val. Det gjorde i alla fall att jag kom hem i tid, hann duscha och kasta mig iväg till nästa möte.
Så här efteråt tycker jag att det var flåset som var tungt. Benen kändes helt ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar