Åsa och jag sprang 8 kilometer i morse. Den första kilometern var tuff för mig, då jag hade krampkänning i vaderna. Men så släppte det och jag kunde springa på. Vi babblade friskt hela tiden och liksom glömde bort motvinden och vad vi höll på mig. Plötsligt kände jag att benen var tunga och kikade på klockan, sex kilometer och tiden var 40 minuter. Vi peppade varandra att trots tunga ben, klarar vi två ynka kilometer till. Det gjorde vi och den sista kilometern gick snabbast (5:47) och jag flåsade som jag vet inte vad. Vi avslutade med en rejäl uppförsbacke. Benen var helt stumma av mjölksyra när vi kom upp. Snittempot blev 6:24. Oj vad nöjda vi var. Mest nöjd är nog jag som orkade springa jämsides med Åsa hela vägen. Nu är jag på gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar