Ny månad, nya vanor

Sedan i tisdags har vallningarna slagit till med full kraft. Tidigare har de alltid "smugit" sig på och gradvis ökat. Inte den här gången! Det har förstås fått mig att fundera. När vi var på Fuerteventura, hade jag inte en enda vallning. Skillnaden mellan då och nu, är att jag åt mindre kolhydrater. Till frukost åt jag bröd och till efterrätt tog jag ofta en banan till kaffet. Annars åt jag kött och grönsaker. Dessutom motionerade jag rejält med promenader om en mil/dag och tre löppass under veckan. Ingen stress och rejält med sömn.

Naivt nog, trodde jag att det skulle bli lätt att fortsätta hålla igång springandet, när jag kom hem. Då hade jag inte förstått hur motigt det skulle kännas med kyla och mörker. Nu måste jag bita ihop och ta tag i springandet, även om det känns motigt. Mitt mål är tre pass per vecka, där ett är längre.

Det är tråkigt att dra ner på kolhydrater, men nödvändigt för mig, om jag ska slippa vallningar. Under veckoslutet har jag ätit smågodis, vilket är det absolut sämsta valet, om min kropp ska fungera bäst. Jag behöver ställa om hjärnan och inse att jag måste göra smarta matval. Val som stärker kroppen och gör min vardag enklare, bättre och därmed roligare!

Slapp dag

Idag är jag trött och omotiverad. Jag skulle ha städat, sprungit och grejat. Istället fikade jag med Katta på förmiddagen och tog en biltur på eftermiddagen. Jag försökte samla kraft för en springtur, men somnade istället. I morgon är en ny dag och allt finns kvar.

Där tiden inte är viktig

Långt därborta men ändå nära, finns en plats för våra kära. Där tar sommaren aldrig slut. Där är tiden inte viktig.

Långt därborta kan någonting finnas, som är större än att bara minnas, som är större än alla ord, om man närmar sig försiktigt.

Långt därborta på öppet vatten, där har dagen besegrat natten, där är havet oändligt stort. Där är drömmarna på riktigt.

Långt därborta är ändå hemma, det är inget vi kan bestämma, bara hoppas att det är sant. Där är tiden inte viktig.

Långt därborta skall ingen sörja. Allt som slutat har åter börjat. Det är märkligt, men det är sant, så är tiden inte viktig.
(Py Bäckman)

Mera bilder från Corralejo

Nu är vi hemma igen. Men jag lägger upp lite fler bilder från vår semester i Corralejo. Jag trivdes verkligen bra där!

Ännu en springtur i Corralejo

Det var fint väder i morse också och jag tänkte att det var bäst att jag gav mig iväg på morgonen. En timme efter frukost gav jag mig iväg. Det var ännu lugnt och få människor ute. Jag sprang efter strandpromenaden med havsutsikt. Efter lite drygt två kilometer var jag framme vid naturstigarna. Till att börja med vår de lätta att springa på, med mest sand som underlag. Men efter hand blev de riktigt usla med mycket lavastenar. I alla fall tror jag det är lavastenar. Jag hade fullt upp med att koncentrera mig på vår jag placerade fötterna, för att inte vricka dem. Efter ett tag blev underlaget bättre, med typ grus. Jag såg att de har gjort murar av lavastenar. När jag hörde höns och en tupp gala, trodde jag att jag hallucinerade. Men det var faktiskt höns innanför murar och med skjul (hemmabyggt hönshus, antog jag). Lustigt med hönsfarm bara sådär, utan något boningshus i närheten. Jag hoppas i alla fall att det ruckliga hönshuset, inte var ett boningshus.

Så småningom fick jag nog av värmen och vände och fick då en härlig svalkande motvind. Underbart med denna vind här! Jag tragglade på. Tog samma väg tillbaka och när jag uppnått 8 km, började jag gå och slog av klockan. Då vrickade jag foten på en vägplatta som stack upp. Så himla typiskt för mig! Här har jag undvikit att vricka och stuka mig på stenigt underlag. Men när jag kommer till stans plattor, asfalt och trottoarer, då vrickar jag foten!

Den gör faktiskt ont än, flera timmar efteråt. Men den känns bättre. Som tur är har jag starka fötter!

Ikväll har vi packat. Vi lämnar kvar en hel del, för att slippa övervikt på flygresan. Ett tag funderade vi på, att i morgon bitti,  paxa fem solstolar med våra handdukar. Alla är så himla ivriga, att paxa solstolar här och i morgon ska vi gå upp fem, eftersom bussen hämtar oss 5:55. Vi får frukost innan vi åker, vilket är en angenäm överraskning.

Redan nu har jag bestämt att jag ska till Corralejo igen. Här är vackert, idylliskt för löpning med vindarna, alla är trevliga och snälla och jag älskar deras trafikvett!

Solig dag i Corralejo

Äntligen! Första dagen med molnfri himmel. Som vanligt promenerade vi efter frukost. Fem kilometer blev det bara idag. Resten av dagen solade vi. Sofie har två blåsor på fötterna, inte bra alls!

Under morgonen fick Sofie testa några av träningsredskapen, efter promenadstråket. Sedan hittade vi en "liten göl" som jag trodde innehöll lite varmare vatten. Sofie tag av sig strumpor och skor och vadade i det iskalla vattnet.

Som vanligt ville jag titta ut en möjlig springväg för morgondagens tur. Tur att Sofie är så himla snäll och ställer upp på sin mamma!

Springtur i Corralejo

I eftermiddags blev det en springtur igen. Fem kilometer och med Snittempo 6:42. Min snabbaste kilometer hamnade på 6:22. Det kändes himla bra. Den här gången sprang jag samma väg fram och tillbaka, för säkerhets skull. Jag har ingen lust att villa bort mig igen.

På förmiddagen promenerade vi och det var kul att se att de har gjort hinder till löparna. Vi såg en klättervägg och andra, lite lättare hinder. Här löper alla typer av människor, gamla, unga, tjocka, vältränade, långsamma och snabba. Kul att se!

På kvällen strosade vi i affärer och jag köpte mig en gul tröja. Sofie köpte sig en byxdress och en blus. Vi var till marknaden igen. Där spelade ett liveband. Jag ska ta med kameran imorgon och knäppa några bilder. Det är jättemysigt där.

Nu sitter jag mätt, trött med benen högt (de värker av allt gående) och läser en bok.

Mera regn i Corralejo

Jodå, det har regnat flera gånger idag. Vi har promenerat rejält, för att få upp värmen. Vi hittade en trevlig liten marknad. Sofie har köpt sig tre tröjor. När solen har visat sig, har vi försökt att sola med långa tights, t-shirt och tunn fleecetröja (tack och lov att jag reste i den tröjan!). Jag har snart läst ut alla böcker jag hade med. Som tur är, finns det engelska pocket att köpa.

Men det är så fint här! Alla är så vänliga. Bilisterna tvärstannar, så fort man närmar sig övergångsställ. Vi är lite fascinerande över det. Idag har jag nöjt mig med promenader. Mina fötter är trötta och jag har en blåsa på ena foten och en begynnande på den andra.

I morse fotograferade Sofie mig, när jag sprang på stranden, hjulade och försökte stå på huvudet. Tänkte att någon bild kanske kunde bli bra.

Ikväll ska jag unna mig rödvin till maten. Det värmer mig inifrån och ut.

Regn

Regn, blåst, moln och en gnutta sol idag. Vi har promenerat och jag har läst ut två böcker. I natt sov jag gott. Sängen är skön och maten är god. Efter två dagar känner jag mig redan utvilad till max. I morgon ska vi botanisera bland köpcentrumen vi har hittat. 

Igår stack jag iväg på en löptur. Min snabbaste kilometer låg på 6:27 och det kändes superbra. Mindre bra var, att jag sprang vilse. Det som jag inte trodde jag skulle göra, eftersom vägarna är så raka här... Jag frågade en man om vägen till hotellet, men han förstod ingen engelska, men förstod i alla fall att jag ville till ett hotell. Han sa att jag skulle fortsätta en bit till, för att söka hjälp hos polisen. Herregud vad pinsamt! Jag hade ingen mobil, inga pengar och var torr i halsen av törst (och blåst). Jag fortsatte gatan fram och hittade ett grått hus det stod en skylt med "Guardian civil"  (tror det stavades så) och förstod att det måste vara det, mannen kallade för polisen. Jag gick in och frågade en trevlig tjej om hjälp. Hon förklarade vägen (efter en titt på kartan). Jag var inte så fel, som jag trodde.

Blåsigt och kallt

Vi kom fram till hotellet vid 23-tiden, lokal tid. Snabb uppackning och därefter kröp vi i säng. Ganska snabbt började vi frysa båda två. Till slut letade jag fram två filtar, så det blev något bättre. Vaknade vid åttasnåret och kände oss stelfrusna. Såg andra gå förbi vår uteplats i kortbyxor och t-shirt. Därför tog vi också på oss det och huttrade genom frukosten. Tänk att kyla kan hämma ens aptit! Sen gick vi på långpromenad till havet och blev lite varmare, tack vare ett snabbt tempo. Därefter solade vi i två och en halv timme. Temperaturen är som den hemma i maj månad och med kyliga vindar. Det går än, när solen är framme, men när det är molnigt, blir man genast stelfrusen. Jag beundrar de som badade (barn och tonåringar). Strax ska jag ge mig iväg på en löptur. Skönt att bli varm!

Annars är det vackert här och rent och breda fina trottoarer. Många löpare har vi sett och det förstår jag, eftersom förutsättningarna är perfekta!

Tuff eftermiddag

I eftermiddags tränade jag kettlebells. Vi värmde upp med rodd och sen  körde vi tabataintervaller och gjorde swingar, trusters,  kettlebell press och halv Burpees med kettlebell. Därefter fick vi köra swingar 40 sekunder och mountain climb 20 sekunder i tre varv. Hela överkroppen var rejält mör efteråt.

När jag kom hem åt jag rejält, duschade och bytte om till springkläder. Åsa hämtade mig och så gick vi 500 meter, sprang 2 kilometer, gick 1 kilometer och sprang 2 kilometer och gick 1 kilometer. Åsa har ett trilskande knä, så det är därför vi varvar gång och löpning. Som vanligt hade jag högre fart med sällskap, än när jag springer själv. Bra för mig att utmanas.

Semester!

Imorgon åker jag och Sofie (mellersta dottern) till Corralejo på Fuerteventura. Så nu stryker jag sommarkläder och funderar över vad jag vill och behöver ta med mig. Jag har aldrig åkt utomlands vintertid tidigare och jag märker att det är lite knepigt att ställa om tankarna till värme. Vad skönt det ska bli! Det är första gången jag åker med en av döttrarna också, vilket också känns mysigt och lyxigt. Det är inte självklart att ägna en hel semestervecka med sin mamma.

Nej, nu måste jag packa klart!

Strimmor av ljus

Solen håller på att gå upp och jag är så trött, så trött. Allt tar emot idag och det känns som om kroppen protesterar. I natt var det mardrömmar som höll mig vaken. I drömmarna hade vi flera barn i huset. Okända barn till ålder och utseende, men ändå märkligt välbekanta. Ett efter ett skadades barnen. Den händelse jag minns starkast, är det barn runt två år som ramlade nerför vår källartrapp. I drömmen var det hålrum mellan varje trappsteg och trappan var spikrak. Barnet stod högst upp, bakom ett större syskon. I drömmen såg jag hur den lilla flickan tog ett steg och ljudlöst ramlade rakt ner i stengolvet. Vi var flera som sprang ner till flickan och jag var livrädd för vilken syn som skulle möta mig. Konstigt nog fanns inte minsta märke på flickan. Men, hon var helt personlighetsförändrad. Hon var apatisk och hade svårt med ögonkontakt, men grät inte. Det positiva i drömmen var, att vi alla öste kärlek över den lilla och så småningom, blev hon alltmer sig själv. Fast då var det dags för nästa barn att skada sig i drömmen...

Usch, vilken otäck dröm! Inom psykologin har man länge tolkat drömmar, då man tror att vi genom drömmar bearbetar mycket det som händer i våra liv. Jag gissar att det är jag som är den lilla flickan och nu när båda mina föräldrar är döda, förändras förutsättningarna för mig. Precis som för den lilla flickan i drömmen, har jag inga märken eller synliga skador, men inuti är jag förändrad. Men tiden, kärlek och tålamod, kommer att hjälpa mig bli alltmer lik mig själv.

Jag är en positiv människa och även om drömmen var otäck och upprörande, tolkar jag den positivt. Med tiden kommer min ork och livsglädje tillbaka i full kraft. Bara jag är lite rädd om mig, när kroppen är trött, seg och protesterar. Jag lutar huvudet tillbaka och låter de första solstrålarna värma mina ögonlock. Alla måsten kan vänta!

Lite endorfiner har fyllts på

Efter åtta dagars träningsvila, gav jag mig ut på en kvällsrunda. I början frös jag, men efter en kilometer i makligt tempo, var jag varm. Det doftade jord och lite vår, som det gör när det varit dagsmeja. Efter tre kilometer, rann svetten i pannan och jag fick motstå impulsen att slita av mig mössan. Bäst att behålla den, eftersom jag hade ont i halsen häromdagen.

Snittempot låg på 7:21 och det får jag vara nöjd med. Det är halt - övervägande isigt faktiskt och jag har inga broddar. Kroppen är stressad av sorg och förkylning. Jag är glad att jag orkade 5,5 km. Den tredje kilometern var den snabbaste (6:47), så det finns hopp. 

Likgiltighetens rullgardin

Jag är tungsint och vet att jag borde ta mig samman och gå ut i solskenet. Jaga endorfiner, som jag så väl behöver. Istället sitter jag med huvudvärk och bara stirrar. Visst har jag lagt in en tvätt i maskin, diskat, dammsugit och packat upp grejer efter mamma och pappa. Fnissat lite åt att mamma har samlat 20 kaffekoppar (ifall någon går sönder antar jag). Förundrats över att porslinet är mitt, allt enligt mammas instruktioner. Känt en enorm glädje och tacksamhet över att mamma och pappa kommer att vara närvarande i tanken, varje högtid, tack vare porslinet. En underbar gåva!

Just nu orkar jag inte ta mig i kragen och göra något. Snart ska vi iväg och fortsätta sorterandet i mina föräldrars boende.