söndag 31 januari 2016

Att handarbeta

Flera i min närhet har börjat handarbeta, Sara bland annat. När vi hälsade på henne i Göteborg, fick jag två par fina sockar. Jag älskar att gå i sockar! Helst vill jag ha dem utanpå jeansen eller mysbyxorna, eftersom jag tycker det både är fint och värmande.
Visst är det fina sockor hon har stickat!
 I Göteborg passade jag på att köpa garn. Jag vill prova att sticka kuddfodral till mina prydnadskuddar i vardagsrumssoffan. På en inredningsblogg, såg jag att det är inne med "smutspastellfärger", så jag valde rosa garn med lite beige i. Det kan nog bli bra, till det mörkbruna filten och mattan vi har.
Man skulle ha stickor i storlek 8-9, men jag valde att använda ett par i storlek 7, eftersom jag skickar "håligt", tänkte jag att det kanske blir lite tätare med smalare stickor. Vi får väl se om min strategi lyckas.

Eftersom garnet är flerfärgat, är det svårt för mig, som är ovan stickare, att lista ut/föreställa mig, hur det kommer bli. Min svärmor föreslog att jag skulle sticka "mosstickning", det blir ju som bubblor, istället för slätstickat. Jag får väl prova mig fram och se vad som ser bäst ut. 

Att hämta kraft

Lördag till söndag har vi varit i Göteborg. Jag frågade min man om vi skulle åka tåg eller ta bilen. Han ville ta bilen. Det bästa med det är, att ingen av oss kan surfa eller fästa uppmärksamheten på något annat än trafiken och samtidigt prata. Det blir många timmars pratande och det älskar jag!

Vi hade absolut ingenting inbokat och det var ljuvligt! Först hjälpte vi Sara att köra hem matvaror hon hade storhandlat på Ica. Sen checkade vi in på Liseberg hotell Heden och gick till Condeco på Östra Hamngatan. Jag älskar Condeco! Förutom att de har supergod fika, är det så himla mysigt där! Just den här lokalen (det finns flera Condeco i Göteborg) har tidigare varit biograf, så det är en speciell lokal, där man kan "komma undan" lite och sitta avskilt. Vi satt på övervåningen. Min man tog en öl och två praliner. Sara åt linssoppa och en morotskaka. Själv valde jag en citronmarängpaj med latte till. 

På kvällen hade Sara en date och min man och jag skulle egentligen ha gått till vår favoritrestaurang "Athena", men vi var för sent ute och fick inget bord. Istället blev det en italiensk restaurang där vi valde att äta lasagne, som var jättegod. Efter maten gick vi till Ica-butiken mitt emot hotellet och köpte smågodis. Sen satt vi i sängen och slötittade på tv, innan vi gav upp och somnade.

Halv åtta när frukosten började serveras, var vi på plats. Det var lite softad belysning, lugnt och behagligt. Bara lite småprat och mjuk musik hördes i bakgrunden. Efter frukosten tog vi en långpromenad. Solen sken, men det blåste så mycket att jag nästan fick lite ont i öronen.

Staty föreställande Karin Boye vid stadsbiblioteket

Jag tror det här är Engelbrektskyrkan

Min man

Det finns så många fina byggnader i Göteborg!

På väg till Haga

Lite juldekorationer var kvar här och där

Här har vi passerat Järntorget och är på väg till Fiskekyrkan

Vackra statyer finns det gott om! Dessa står vid fiskekyrkan


Avenyn
Nu är jag påfylld med energi och redo för en ny vecka. Det här med att resa bort, koppla av, prata mycket, promenera och äta gott, det är livet det!

torsdag 28 januari 2016

Kort springtur

Trots att det var två grader varmt ute, var vägen halkig. Sofie och jag tog en kort tur. Ingen av oss hade lust och vi skulle storhandla efteråt. Först tänkte vi köra backintervaller, men vi tänkte om och ville bara ha det snabbt överstökat. Vi satte tio minuter som en gräns, det skulle vi orka. Vi sprang i 17 minuter och det sista vi gjorde, var att ta en backe. Det var förstås Sofies idé.

När jag hade storhandlat insåg jag att min man jobbade över. Ingen lagad mat för mig, således. Jag är för lat och ointresserad, för att laga mat. Istället skar jag upp en gul paprika, två morötter och gröpte ur två avokado. Det blev min kvällsmat och jag blev faktiskt mätt.

onsdag 27 januari 2016

Onsdag

Sliten och trött så in i bengen, är jag! Det tar på krafterna att avsluta allt och hinna klart med det där sista, innan jag börjar på det nya jobbet. Vissa stunder blir jag rädd för mig själv och undrar hur jag ska orka med ett nytt jobb, nya rutiner, nya människor, när jag redan är så himla sliten. Tur jag har en veckas semester snart!

Fascinerande hur snabbt all snö har smält bort och plötsligt är det inte längre halt ute. Skönt att kunna röra sig fritt, utan att behöva tänka på halkrisk.  I morgon är det dags igen, för en kortare springtur. Den här gången ska Sofie haka på. Igår sprang Micke drygt 3 kilometer. Han och Sara är också anmälda till Midnattsloppet. Så nu är det bara Sara som inte har kommit igång ännu. Hon har tidigare sagt att hon satsar på att börja i februari. De är så unga alla tre, så de kan säkert börja springa en månad innan och fixa milen ändå. Det är skillnad i min ålder, då måste kroppen förberedas. Fortfarande har jag grym träningsvärk i underbenen, sedan söndagens springtur...

Nu är jag i ett ofördelaktigt läge, då jag väger mer än på evigheter. Springandet blir ju tyngre då och det frestar på än mer på knän och benhinnor. Jag ska bli bättre på att göra hälsosamma val. När jag gör det, mår jag så mycket bättre. Framförallt mår jag bättre av att blodsockerhalten blir stabilare, istället för att åka upp och ner under en dag. Den där paltkoman efter lunch, är hemsk! Vissa dagar är jag så trött att jag får kämpa för att hålla ögonen öppna. Då är det lätt att ta till en liten kaka eller godisbit, för att bli piggare. Dumt, jag vet! Med planering och lite ansträngning med matlådor och mellanmål, ska jag få ordning på vikten. Jag vet vad som krävs, så det är bara att sätta igång!

Sara har tagit fotografierna i september 2015





tisdag 26 januari 2016

Min moodboard

Idag har jag gjort min moodboard, alltså funderat och skrivit ner, vad jag vill fylla mitt liv med. Det ska vara alla saker, stunder och personer som får mig att le inifrån. Jag är usel på att rita, men det spelar ju ingen roll. Bara jag ser och förstår vad jag själv menar...



Vänner som ger energi vill jag fylla livet med. De betyder mycket för mig. Helst vill jag hitta på aktiviteter med dem, såsom att promenera, vandra i skogen, shoppa, träna, fika eller annat.

Regelbunden träning vill jag få till helst tre gånger per vecka, gärna utomhus. Förutom det vill jag bli bättre på att motionera.

Läsa roliga böcker, så roliga att jag skrattar högt. När jag läser, kan jag aldrig somna mitt i boken. Det har aldrig hänt. Istället lever jag mig in i boken och flyr verkligheten. Så skönt avkopplande!


Kvalitetstid med mannen i mitt liv och mina barn, vill jag också fylla livet med. Det är bäst att passa på och njuta, medan vi har varandra, friska och starka.

Resor! Gärna med familj och vänner!


Blogga: att skriva är avkopplande och samtidigt får jag vara kreativ. Det får mig verkligen att le inombords.

Musik älskar jag och det gör mig oerhört uppåt. Jag kan bli bättre på att lyssna på musik, göra musiklistor. Konserter och musikaler älskar jag!

God ekologisk mat som är nyttig. Goda viner!

Fotografera mera! Älskar att ge mig ut och upptäcka naturen med hjälp av kameran. Jag är aktiv, samtidigt som jag får vara kreativ och från naturen hämtar jag kraft och energi.

söndag 24 januari 2016

Söndagstur

Inte ett löpsteg på två veckor, men idag kon jag äntligen iväg! Fyra kilometer var målet. Genast jag stack ut näsan, förstod jag att jag hade alldeles för mycket kläder på mig. Luften kändes underbar, syrerik och vindstilla. Inte orkade jag gå in och byta till tunnare kläder, utan jag körde på. I början fick jag fokusera på andningen och att ta det långsamt. Jag påminde mig själv om att jag nu ska vänja fötter, benhinnor, knän, höfter att jag joggar igen och att farten är underordnad. Vid 2,2 kilometer sneglade jag på klockan, för att se hur långt jag hade kvar. Stolt över mig själv blev jag, när jag insåg att jag inte ens sneglat på min snittid.

Jag beslöt mig för att ta turen via järnvägsspåret. Big mistake! Snön var djup och jag halkade, pulsade mig fram. Till slut orkade jag inte, utan gick. Inte bra, tänkte jag. Nu måste jag förlänga de där 4 kilometrarna, när jag har gått, tänkte jag. Så blev det så, att jag fick ihop drygt 4,6 kilometer.

Det är inte bara kroppen som ska vänja sig vid löpning igen, utan även knoppen. Nästan en halv mil klarar jag nu, vilket känns oerhört bra!

Snön ser inte särskilt djup ut, men det upplevde jag. På ett ställe försökte jag mig på att springa på rälsen, ha, ha
Grå och tråkig himmel men underbar luft och jag riktigt kände hur energin steg i kroppen
Glad och inte helt uttröttad, även om musklerna ömmar i benen
så här efteråt. Det känns bra, att känna att jag har utmanat kroppen!

lördag 23 januari 2016

Att hantera separationer

Häromdagen lyssnade jag  på podden "Kropp och själ i P1". Ämnet hette "En harmonisk skilsmässa". Mycket av det som togs upp fick mig att fundera. Även om jag endast har varit gift en gång, med min nuvarande man, har jag haft förhållanden, som tagit slut och jag har tidigare levt tillsammans med två andra män. Förutom att uppbrott har skett i olika parförhållanden, har jag även varit med om att vänskapsförhållanden tagit slut.

När jag lyssnade på podden insåg jag, att jag har varit usel på separationer och uppbrott. Länge utgick jag från ett ordspråk, som jag nu inte kan minnas exakt, men andemeningen var "välj dina vänner med omsorg, byt ut dem långsamt" . Alltså, när jag har upplevt att den här vännen är nog inget för mig, har jag långsamt, långsamt hört av mig alltmer sällan, för att till slut inte höra av mig alls. Vad sägs om det sättet att avsluta en relation? Uselt!

Ibland upplever jag att en vänskapsrelation kan vara starkare än en parrelation. Särskilt som tonåring, när ens bästa vän i princip vet allt väsentligt om en själv. Uppbrott i den åldern måste kännas riktigt tufft. Men hur ska en tonåring veta hur man kan avsluta en vänskapsrelation? Det är ju inte som att jag själv som förälder, någonsin har pratat med mina barn om det. Jag är övertygad om att barn och ungdomar skulle må så mycket bättre, om de fick veta olika strategier för hur man kan avsluta en relation, oavsett om det är en vän eller en partner.

Som barn eller ungdom, kan man få hjälp av en utomstående. Den utomstående måste vara neutral. Det fungerar inte att det är den enas kompis, syskon eller förälder. I skolan finns det flera som kan agera neutrala: klassföreståndare, lärare, skolsköterska, kurator, specialpedagog eller Studie- och yrkesvägledare är några exempel. Har man möjlighet kan man sitta på en avskild, lugn plats där man inte riskerar att bli avbruten eller störd.

Den neutrala, utomstående personen kan först "intervjua" varje part om dens upplevelse av situationen. Kanske känner sig den ena bortvald, kanske känner sig den andra inte längre intresserad av att ha ett utbyte. När den utomstående har fått klart för sig vad var och en upplever, kan man träffas alla tre. Den utomstående får agera samtalsledare och be den ena personen berätta hur den upplever situationen. Om den personen inte klarar det, glömmer något eller kommer av sig, hjälper den utomstående till. Därefter får den andre personen berätta sin upplevelse. Som neutral, utomstående kan man därefter normalisera, genom att berätta att det här är en naturlig process, att vi alla utvecklas och förändras. Det vi tyckte var toppen en dag, känns mindre intressant efter en tid och det är livets gång. Men det är bra om man kan göra ett gott avslut, så att inte människor såras i onödan.

Ingen vill vara elak och det är många gånger därför, man beter sig klumpigt. Man ignorerar, man säger att man inte har tid, att man har annat för sig, man hör av sig alltmer sällan. Allt detta är strategier man utför, för att den andre ska förstå, utan att man behöver vara "elak" och säga något. Faktum är, att många människor blir så mycket mer ledsna och förtvivlade, när man inte berättar som det är. Man behöver inte säga allt, men man kan säga det viktigaste, så att den andre lättare kan gå vidare i livet. För det värsta som kan hända är, att den andre personen får fantasier om, att hon/han har gjort något fel, att hon/han inte duger som kompis. Mycket kraft kan gå åt till dessa tankar och grubblerier och det kan sätta djupa spår.

Skolan är en naturlig arena för diskussioner om relationer och hur man bryter upp, tycker jag. Psykologi borde det undervisas i även i grundskolan, framförallt på högstadiet. Alla elever är dessutom ivriga att få veta mer om hur de själva fungerar, så de tycker det är ett intressant ämne. Så mer psykologi till folket och vi får färre människor som mår dåligt!

Tillbringat snart 25 år med den här mannen

Katta och jag har umgåtts till och från  i 30 år
Kinna är den vän jag har haft den längsta och mest frekventa relationen till
Från vänster; jag, Kinna och Katta (alla tre heter Katarina) i mina föräldrars Dux-soffa. Jag tor vi är 18-19 år här

fredag 22 januari 2016

Fredagsmys

Klockan tjugo över fyra i morse vaknade jag med dundrande huvudvärk. Blundande försökte jag tänka bort smärtan, men nej, den ville inte ge med sig en tum. Efter frukosten kapitulerade jag och tog en Treo. Hela förmiddagen kände jag mig konstig och tänkte nu är det kört, nu blir jag sjuk. Varje gång jag känner mig krasslig, äter jag som en häst. Mycket märkligt, men det är som om kroppen skriker efter energi. En tekaka med ost på förmiddagen och därefter taco till lunch. Mätt och belåten började jag äntligen känna mig som folk igen. Mat är tydligen medicinen för mig.

Konstigt nog är jag inte trött idag, trots att jag vaknade vid fyra och jag har grym träningsvärk i rumpa och lår. För att bli extra avslappnad tog jag ett spabad. Bäst att passa på, när det inte är smällkallt. Sju grader minus, är helt ok.

Hoppas jag håller mig frisk och att vädret är fortsatt milt under helgen!
Den femarmade ljusstaken lyser upp på altanen, så mysigt!
Spabadet som just då var upplyst av röda lampor. För det mesta har vi inget ljus på alls. Det är mest behagligt med levande ljus
Mössa på, men det blev lite varmt faktiskt. Bilderna är tagna med mon mobil och är inte särskilt bra i skärpan...

torsdag 21 januari 2016

Så var det gjort

Ingen lämplig dag att träna på alls! Trött som bara den och slutade jobbet sent. Lusten till träning var NOLL . Men jag hade ju lovat att jag skulle träna, så det var bara att köra. Fast det blev inte med TRX:n utan det blev lite annat.


Knäböj blev det. Lite vingligt, men nyttigt. Benen och rumpan blev möra ganska snabbt. Det var längesedan jag tränade styrketräning.


Jag svingade med kettlebellen och det var verkligen evigheter sedan och kändes ovant. Situps, sidoplanka och vanlig planka. Jag tänker att bål och ben är viktiga för löpningens skull.

Just nu är jag i så dålig form, att jag har svårt att hitta lämpliga kläder i garderoben. När jag sätter på mig mina strechjeans, känns det som om vader och lår ska strypas. Hemsk känsla! Magen veckar och bullar sig och på ryggen finns de förhatliga valkarna. BH:n som töjer sig alltmer och när jag tittar på den blir jag förundrad över att den fortfarande kan göra nytta. Andra människor kan vara runda på ett snyggt sätt. De har kroppar som är runda, men ändå spända. Inte jag, jag får bara en massa fett som liksom skvalpar. Men jag ska sluta beklaga mig och istället ta tag i mitt liv och leverne.

Ett paket kom med posten och där är mitt hjälpmedel: boken "Lifestyle planner". Ja, jag läste om den på en blogg och tänkte att "den där kan nog vara något för mig".




Hm, man ska skriva och rita och klistra in bilder. Jag upplever mig inte som så pysslig, så det skulle väl vara det det stupar på. Men jag ska göra ett försök i alla fall. Misstänker annars att det här skulle vara perfekta boken för Sofie, som gillar pyssel.

Nu är jag så trött att kontaktlinserna klistrar på ögonen. Ikväll ska jag komma i säng tidigt, så jag återhämtar mig från dagens strapatser. Skönt att det är fredag i morgon!

onsdag 20 januari 2016

På heder och samvete

Ja, jag lovar! I morgon SKA jag träna med TRX:n. Det låter väl inte klokt, men jag har faktiskt inte haft koll på var den har varit. Som vanligt löste min man det. Han är en riktig "sakletare". Så fort jag letar efter något, hjälper han mig och vips hittar han det. Jag har förstått att det är en ovanlig egenskap hos en man. De flesta i min omgivning klagar på att deras män, aldrig orkar lyfta på saker eller öppna skåp och verkligen leta. Jag har förstått att jag har en manlig approach, när jag lite håglöst tittar in i ett skåp och konstaterar, "nej här är den inte".

Nu visste min man, utan att ens titta (hur är det möjligt undrar jag?) att TRX:n ligger i en byrålåda i källaren. När jag påstod att jag i alla fall kände på mig, att den var i källaren någonstans, gav min man mig en skeptisk blick. Ja, jag inser ju att det är omöjligt att bevisa så här i efterhand, men jag hade faktiskt en stark känsla av att den var i källaren någonstans. Men jag kan gott erkänna, att jag aldrig hade kommit på tanken att leta i byrån...

Nej, idag blir det ingen träning. När jag kom hem gräddade jag våfflor och smaskade i mig fyra stycken med hallonsylt och grädde. Trots detta onyttiga intag, väljer jag att kura i tv-fåtöljen. Jag fryser trots att jag har ullsockar, långkalsonger, ulltröja med stickad tröja ovanpå och en filt. Självklart vore det så mycket bättre om  jag arbetade mig varm med lite träning. Men idag bejakar jag min lata sida.

Till och med på jobbet, tar jag det lugnt. Idag slutade jag strax efter tre, igår halv fyra och jag riktigt känner hur jag fylls av energi. Helt plötsligt orkar jag med att laga mat och göra matlådor (till min mans förvåning), när jag kommer hem. Häpnadsväckande för min man, att jag väljer att laga mat och softa istället för att träna.

Men i morgon lovar jag på heder och samvete, att jag ska ta fram TRX:n och riva av ett träningspass. Om 68 dagar ska jag gå i bikini och det är en stark motivator. Jag vill gärna komma i den bikini som jag köpte när vi var iväg i höstas...



tisdag 19 januari 2016

Att vara oinspirerad

Kylan håller envist i sig och jag tycker det är för kallt för att vara ute. Hur gärna jag än vill, tar det emot att gå ut. Visst tar jag min omväg till jobbet och får på så vis motion i alla fall. Men det är så kallt att jag fryser om armarna och ansiktet, trots lager på lager av kläder och en fuskolle som är uppdragen över halva ansiktet. Så att jogga i kylan är inget alternativ för min del.

Om jag vore energisk, skulle jag träna på egen hand hemma. Men nu är jag inte det och förmår mig inte att träna själv. Så irriterande, att jag skulle vilja skaka om mig själv. Var är min motivation? Nedkyld och fastfrusen kanske?

måndag 18 januari 2016

Gästinlägg av Sara



Folk som säger att “jamen, du ser ut så”, när någon uttrycker att de är missnöjda med en bild, vet inte vad de pratar om. Se ovan bilder som bevis på att saker som fotovinkel, belysning och hållning spelar väldigt stor roll.

Jag skickar bilder på mig själv till min äldsta vän, om min morgon är extra tung. Det är upplyftande att mitt lidande kan bidra till lite humor här i världen. Jag tror det började med att jag skickade kort på hur roligt mitt hår kan se ut vissa dagar, men har nu utvecklats till ett bilddokument över mitt allmänna förfall.

Jag tycker att det  kan vara befriande att få vara ful. Det är ju den stora skräcken man har som kvinna, att vara ful. En ful man klarar sig oftast bra, som man kan se ungefär överallt i samhället, framförallt samtliga delar av media, men en ful kvinna, nej det är inte lika lätt. Kvinnor synas på ett sätt som män aldrig utsätts för, de blir inte kallade slampor om slipsen har en viss längd och får inte förslag om att le lite, för de ser ju så sura ut annars.

Så att tillåta sig själv att vara ful, det är på något vis att möta en av sina värsta rädslor. Att försöka stå ut i den känslan, att påminna sig själv om att värdet inte sitter i utseendet, det är svårt. Bland det viktigaste jag gjort är, att jag försöker kommentera andra kvinnors utseende mindre, både bra och dåligt. Jag försöker att uppmärksamma andra saker. Att säga “vad bra vad stark du blir” när någon tränar, istället för att säga beach 2016!  Att uppmärksamma när andra är glada och sprider glädje, istället för att ge komplimanger, när deras kläder är snygga.

Ja, vad vet en stackars förvirrad kvinna? Jag vet att jag vill vara snygg, men att jag helst skulle önska att det inte spelade någon roll.

Oro, ångest och hormoner

Som jag skrev i det här inlägget, hade jag en tung period av obehagskänslor under semestern. Till slut började jag fundera om det möjligen kunde vara så, att de här oros- eller ångestkänslorna var en biverkning av hormontabletterna jag äter (Indivina). Det var ju så underligt, att jag vaknade och mådde bra, men en stund efter frukost, bubblade obehaget upp i halsen och bröstet. Känslan höll sig sedan kvar resten av dagen, som typ en arbetsdag.

Först tänkte jag att det hade med jobbet att göra, just för att det höll i sig lika länge som en arbetsdag varar. Men det är ju inte alls likt mig, att må dåligt över jobbet. Jag brukar vara glad och fylld av energi och det var jag definitivt inte nu. Istället kände jag mig orolig och ledsen. Vad var det för fel på mig egentligen?

Sen började jag misstänka att det hade med hormontabletterna att göra. Jag  brukar, som nämnts,  ta dem till frukost. När jag googlade på biverkningar, läste jag att vanliga biverkningar är depression, nervositet, letargi och mindre vanliga är bland annat ångest. Hm, tänkte jag och slutade med tabletterna. Efter två dagar utan dem, försvann oron/ångesten och jag kunde känna glädje igen. Herregud vad skönt!

Kroppens hormonnivåer är inte konstanta, utan ändras lite. Min teori är, att de här tabletterna fungerar bra, när mina egna hormonnivåer är låga, behöver jag tabletten, för att slippa vallningar och för att kunna sova. När mina egna hormonnivåer är höga, måste jag sluta ta tabletterna, annars mår jag dåligt, vilket jag gjorde nu under julledigheten. Kanske finns det bättre tabletter som skulle fungera bra hela tiden för mig. Ärligt talat orkar jag inte krångla och gå till läkare igen. Som tur är kan jag sluta och börja med tabletterna när jag vill. Det är inga problem för mig, eftersom jag inte mår dåligt när jag slutar med dem. Tack och lov för det!

Tänk att kemiska substanser kan påverka mitt mående så mycket. I bäst fall, har jag kommit över fasen med vallningar nu. I värsta fall får jag börja med tabletterna igen, om vallningarna kommer tillbaka...

Nu känner jag igen mig själv igen: trygg och harmonisk och snar till skratt

söndag 17 januari 2016

Scones med rågmjöl

Kylan håller i sig och jag nöjer mig med att titta ut på det vackra vädret, men annars stanna inomhus och göra typiskt söndagsgöra, nämligen städa. Ja, så gott det går utan vatten. Min man håller på och försöker byta varmvattenberedare. Det går sådär och  jag gör det som är klokast just nu: håller mig undan.

Istället bakade jag scones. Jag gjorde en variant på receptet i Vår kokbok. Följande ingredienser använde jag:

4 dl rågmjöl
4 dl specialmjöl
2 dl yoghurt
1 dl mjölk
4 tsk bakpulver
100 g margarin
1 tsk salt

(Gräddas i 250 grader mitt i ugnen)

När jag hade kavlat ut degen, hade jag på lite flingsalt på. Anledningen till att jag använde yoghurt, var att datumet hade gått ut på den och jag ville därför använda den hellre än mjölk, för att slippa slänga den.


Lite ohälsosamt mycket flingsalt, men mums vad gott!
Smält smör och bjönrbärsmarmelad, mmmm gott!

lördag 16 januari 2016

Tonfiskgryta

Igår blev det lite si och så med mat. Efter den stadiga frukosten på Java, åt jag inget, förrän vi fikade hos min systers familj. När vi kom hem vid fem-tiden, var jag därför superhungrig. Min man lyckades laga ett mål mat på bara några minuter. Det blev spagetti (tunn som bara kokas i 3 minuter) och tonfiskgryta.

Man hackar en lök och fräser i smör i en gryta. När löken har mjuknat, tillsätts curry, så kryddan får "bränna  in lite". Därefter tillsätts mjöl (ett par matskedar) och det vispas upp som en "gröt". Mjölk tillsätts, lite i taget, till önskad tjocklek. Hackad röd paprika läggs i och allra sist tillsätts en burk tonfisk. När man bedömer att tonfisken är varm, är rätten klar.

Min man var lite missnöjd, eftersom han tyckte grytan blev alltför rinnig. Men jag tyckte den var lika god som vanligt

Grytan är godast att äta med fullkorns skruvpasta, tycker jag.

Härlig lördag

Kinna hämtade mug åtta i morse. Då var det fortfarande mörkt ute. Vi var pigga och pratsugna. Bilfärden till Örebro gick i ett naffs. Sen njöt vi i två timmar av frukost och mer prat förstås. Jag valde att inte ta något av det varma, utan tog yoghurt, müsli, torkad banan och hallon. En grov fralla med leverpastej, lite melon blev det också och massor av kaffe förstås. Tiden flög iväg. Vi har inte setts sedan innan jul, så det var mycket vi behövde uppdatera varandra på. Härligt det är med vänner som känner en utan och innan. Vi kan vara totalt avslappnade med varandra.

När vi åkte hem sken solen och mitt humör var på topp. När jag gick trappan upp till huset, fick jag se två hjortar, som stod på vår tomtgräns och betraktade mig. Lite kul att se dem! Väl inomhus satte jag fart och bakade mandelkubb. Jag älskar mandelkubb (och de flesta bakverk som innehåller mandel) och de är så enkla att baka. Dessutom går det snabbt! På mindre än 30 minuter, från det att jag startade,  var de gräddade och klara. Medan de gräddades, gjorde jag en sats av Leilas chokladbollar. Vi hade slut på smör, så jag bytte ut det till kokosolja och det gick finfint. Det är otroligt hur mycket kvaliteten på kakaon gör för smaken! Den ekologiska är så mycket godare!

I eftermiddag ska vi hälsa på min systers familj. Hon och hennes son älskar kaffebröd, men bakar inte själva. Så nu överraskar vi dem och tar med hembakat fika. En sådan enkel sak (för mig) kommer att glädja dem mycket.
Så här mörkt var det när jag väntar på att Kinna skulle komma
Bild på min frukost från Java café i Örebro. Det är ett sådant mysigt ställe med världens gulligaste personal!
Härligt solsken, men kallt!
Oblyga hjortar som solar sig
Mandelkubb, som är så smidiga att baka.
Chokladbollar som väntar på att ges bort. Min syster och hennes familj kommer få lussekatter, kanelbullar, gifflar (gjorde med äppelmos i, dem gillar min syster), mandelkubb och så dessa chokladbollar. Det är roligt att överraska med något så enkelt.