En helt vanlig söndag, eller?

Idag kom min svägerskas man och hjälpte till att byta vårt stora fönster i sängkammaren. Det är otroligt tungt, trots att fyra fönster av sex var avhakade. Fönstren i mitten går inte att öppna, så de måste sitta kvar. Själva fönsterramen är 160 cm gånger 160 cm. De övre tre fönstren är små och de nedre större. Det kallas för flaggfönster tydligen. Nu sitter det där, men en hel del arbete återstår med foder och blombräda. Det ska bli så skönt när det blir klart och jag kan hänga dit gardiner igen!

Eftersom de pysslade med fönstret, gjorde jag fika. En sockerkaka bakade jag och gjorde den extra saftig då jag blandade i ett rivet äpple med kanel i smeten. Jag rev äpplet i en literpåse och hade i lite kanel. Sen skakade jag påsen, så allt rivet äpple fick kanel på sig. Därefter blandade jag ner det i smeten. Kakan blev verkligen saftig och det smakade faktiskt inte särskilt mycket äpple om den.

För en gångs skull var det jag som fixade veckans matlådor. Köttgryta med ris (till mannen) och bulgur (till mig). Naturligtvis hade jag missbedömt kvantiteten, så det blev åtta snålt fyllda matlådor. Min man brukar alltid göra sprängfyllda. Jag brukar skoja och säga att han är en feeder. Nu kommer jag nog få höra att han är satt på diet, ha, ha.

Jag har hämtat mina blomlökar jag beställt, men inte hunnit satt ner dem. Det ser jag fram emot att göra. Annars har söndagen varit som den brukar med tvätt och strykning. Vi hann med två besök också : Petra & Ulf och Sofie, David & Stella. Så den här söndagen är både som vanligt och inte, kan man säga.

Äntligen lite endorfiner!

Fortfarande känner jag av förkylningen. När jag cyklar flåsar jag och det gör lite ont i bröstet. Dessutom har inte snuvan gett med sig. Men inget halsont eller feber, så idag smög jag igång träningen igen. Kinna och jag tränade i gymmets maskiner. Eftersom vi var senare än vanligt, var det fullt i styrkerummet, där man kan "marka, böja och bänka". Men vi lyckades knäböja på ett annat ställe.

Fortfarande behöver jag få till bättre teknik på knäböj. Min rygg är inte helt neutral, jag svankar lite för mycket. Mina skor är inte optimala heller, vilket gör att jag inte får tillräckligt bra fäste med fötterna. Så jag ska nog skaffa mig ett par bredare, platta skor.

Sen kunde vi konstatera att jag är starkare i vänster sida på överkroppen. Det har jag misstänkt, eftersom jag har märkt av det i bänkpress. Idag testade vi en maskin, där jag hela tiden klarade flera repetitioner med vänster arm, axel, bröstmuskel men inte en enda fullständig med höger dito. Detta trots att jag är högerhänt. Jag förstår verkligen inte hur det har gått till. Men det är samma fenomen med vänster ben. Det naturliga vore ju att jag skulle vara starkare i höger sida. Jag upplever att skillnaden är rätt stor mellan sidorna dessutom. Jag har förstått att alla människor är starkare i ena sidan, så det är verkligen inget unikt. Bara lite oväntat att jag är starkare i vänster sida än höger, trots att jag är högerhänt.

Efter träningen fikade vi. Just nu är jag lite låg, vilket kan bero på många saker. Som tonåring, kunde jag verkligen gå in i den där känslan och nästan njuta av en svart period. Numer avskyr jag den och vill bara ur den kvickt som attan. Livet är för kort för att man ska sitta och deppa ihop!

Hurra, hurra för Sara!

Äldsta dottern Sara fyllde 32 år igår. Tänk att det är 32 år sedan hon föddes! När vi låg i korridoren och väntade på att bli inrullade från förlossningsrummet till avdelningen, tittade hon mig i ögonen hela tiden. Det var en sådan härlig känsla. Jag var den första att möta hennes blick, och som hon mötte den! Sara var otroligt glad och positiv som liten. Det finns många citat från hennes barndom som är bevis på det. Ett sådant kom när hon försökte lära sig hoppa hopprep och moster frågade hur det gick. "Det går jättebra", svarade Sara. "Det tar bara i på två ställen; uppe och nere." Ju äldre hon blev, desto mer märkte vi av att hon var smart. Det blev märkbart och jobbigt i tonåren, när hon kunde argumentera sig ur än det ena än det andra. Hon har alltid varit ambitiös och under gymnasietiden blev det allt tydligare att hon hade så gott självförtroende, att hon kunde göra egna val och gå sin egen väg, utan att bry sig om vad andra tänkte och tyckte. Hon är engagerad, empatisk, rolig och otroligt social också. Vi är så stolta över henne!

Sara 23 år (2009)

Sara och Steffanie 2009

Sara och Ing-Marie 2010

Sara i juli 2018

Sara med systerdotter Stella och syster Sofie i bakgrunden. Kortet är taget av Steffie i september 2018

När man får "pappsyke"

Ännu en dag utan träning, men jag har i alla fall promenerat till och från jobbet. Alltid något. Men jag känner mig hängig tyvärr. Troligen känner jag mig extra hängig för att jag har sovit dåligt ett par nätter. Sömnbrist är verkligen det som får mig på fall. Sömnbrist ger mig det som Clara Fröberg (Styrkebyrån) brukar kalla "pappsyke". Jag blir gråtmild, deppig, stresskänslig och jävligt tråkig. För att kompensera äter jag mer än vanligt och gärna onyttiga saker, såsom smågodis, chips och kaffebröd, eller det som råkar finnas hemma (typ chokladpudding). Det gör att jag känner mig tung och uppsvälld. Kläderna stramar i midjan och jag blir ännu surare.

Hoppas jag sover bra i natt!

Bio på en måndag

När jag ändå inte är pigg, passar det bra att gå på bio. Ing-Marie frågade om jag ville gå, och det ville jag förstås. Det kändes lite lyxigt att gå på bio en måndag. Filmen om Astrid Lindgren var två timmar lång, men tiden flög iväg. Gud vad bra den var och sorglig. Den kan jag verkligen rekommendera!

Innan bion var jag barnvakt en stund åt Stella. Det är så mysigt och vi hade så roligt med en ny tittutlek. 

Liten fototur

Här är det fortsatt förkylt. Så ingen träning idag heller. Istället blev det en liten fototur med Sofie. Jag älskar att fotografera vid vatten. Men oj, vad det är lågt vattenstånd! Den torra sommaren har satt sina spår. Ser väldigt underligt ut när bryggan ligger på torra land.

Varannandagsjukan

Ja, vad ska jag kalla det annars för? Ena dagen känner jag mig relativt frisk, nästa dag känner jag mig mosig med huvudvärk, nysningar och hosta. Jag orkar jobba och motionera. Men jag har inget sving i steget. Humöret är verkligen inte på topp. Jag behöver verkligen träning för att må bra, eller för att kunna visa mitt bästa jag.

När jag inte tränar, blir jag mer otålig, stressad och irriterad. Jag saknar endorfinerna och känslan av att vara stark och kapabel. När jag tränar blir jag nöjd över att ha startat, följt och genomfört ett program. De gånger jag har ökat vikterna eller då övningarna upplevs lättare (än föregående pass) boostar det självförtroendet enormt. Så det är inte så underligt att jag saknar träningen.

Idag dricker jag kaffe toppat med kanel och ingefära. Kaffesmaken för tankarna till min barndom och jag påminns om min älskade farmor. Det känns gott i hjärtat. Jag vet också att Petra kommer muntra upp mig under förmiddagens shoppingtur. Hon ska jaga presenter till sin son och jag kommer vara moraliskt stöd (den som bekräftar att valet är bra och att det, oavsett kostnad, är ett bra pris).

Dagens outfit

Fredag och ibland känner jag som idag, lust att klä mig i något annat än jeans. Jag valde min nya klänning från House of Lola. Den är lagom causal för mig. Trots att den är rymlig, avslöjar den en del, vilket gjorde att jag använde mina "mirakelstrumpor" som gör att profilen blir lite mer stram och mindre sladdrig. De trycker in utan att vara obekväma. Jag tror jag köpte dem förra hösten på Lindex.

När jag kommer hem byter jag alltid kläder. Alltid! Man vet aldrig vad jag hittar på, så för att undvika fläckar eller dylikt, bär jag ofta oömma och rymliga kläder. Just nu är de tunna, randiga byxorna mina favoriter. Jag har provat att tumla dem (för att göra dem lite mindre) och det gick bra (men de krympte inte särskilt mycket).

Konferens dag två

Idag imponerade Nina Rung, när hon föreläste. Hon är kriminologi specialiserad på sexualbrott. Hon berättade en mängd skrämmande fakta och hur vi i skolan kan förebygga sexuella övergrepp. Det var dagens bästa föreläsning.

Konferens om elevhälsa i Stockholm

Just nu är jag i Stockholm på konferens. Den är jättebra hittills. Mycket inspirerande och intressanta föreläsare, som gör att jag får arbetslust. Vackert väder är det här också och det blev en promenad om knappt 6 kilometer.