Ikväll kunde jag inte låta bli att ta fram mina längdskidor. Jag bestämde mig för att åka skidor till spåret. Backen ner till vägen gick jag, men väl nere tog jag på mig skidorna och åkte i snön bredvid trottoaren. Väl framme vid spåret är det en brant backe ner i en tunnel, innan spåret börjar efter tunneln. Lat som jag var, orkade jag inte ta av mig skidorna. Den här backen klarar jag, tänkte jag kaxigt. Sekunder senare insåg jag att jag var illa ute och att jag riskerade att krocka med tunnelns betongväggar. Raskt satte jag mig på huk, tappade balansen och drattade på ändan. När jag skulle ta mig upp halkade jag hjälplöst mot det isiga underlaget. Hasande tog jag mig framåt liggande till tunnelns början och insåg hur korkad jag var som tänkt åka skidor genom en tunnel där det givetvis är barmark. Tänk om jag kommit i full fart, vilket fruktansvärt tvärstopp det hade blivit. Som tur var, bevittnade ingen min dumhet. Ibland ska man ha tur!
Vi var många som åkte i spåret. Barn och gamlingar körde om mig två gånger per varv. Det bekymrade inte mig. Jag njöt och körde i mitt tempo. Sammanlagt åkte jag 5,5 kilometer och trots det långsamma tempot, rann svetten om mig. När jag tog av mig skidorna kändes benen darriga, typ som när man går ur bassängen efter ett långt simpass. Kan tilläggas att jag tog av mig skidorna innan tunneln och promenerade med dem hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar