Idag är jag pigg som en lärka. Förutom min vanliga promenad till och från jobbet (6,2 kilometer) bestämde jag mig för att åka längdskidor. Det snöade rätt bra hela eftermiddagen och kvällen, så jag kunde åka på gång- och cykelvägen till spåret. Lite märkligt kändes det att åka skidor och se bilister. Trögt gick det också, när det inte fanns spår. Men jag upptäckte ganska snart när jag väl var på spåret, att det var tungt att åka även där. Inte en millimeter gled jag gratis, kändes det som. Jag kämpade på och kände hur svetten rann efter ryggen. Ett varv blev det i spåret och sen raka vägen hem.
När jag närmade mig hemmet bestämde jag mig för att ta skogsvägen hem. Det var lika trögt före där så jag halkade inte ens trots att det är en uppförsbacke. Till slut var jag precis bakom vårt hus. Där är det en kort, brant backe ner till vår tomt. Den innehåller både stora tallar och massa ungträd. Äsch, tänkte jag, jag klarar att åka ner i det här dåliga föret. Ja, så åkte jag ner en bit, brakade rakt in bland ungträd och fick kasta mig ner i snön. Sen var det ett helvete att få av sig skidorna, eftersom man helst ska stå upp och trycka med staven på en punkt. Det var inte lätt att trassla ur skidorna ur träden, kunna resa sig upp och sen trycka rätt med stavarna i mörkret. Det tog några minuter. Hela tiden tänkte jag "måtte ingen se mig!"
Träning kan verkligen vara en utmaning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar