Liten springtur

Det snöar, slaskar och blåser. Då bestämmer jag mig för att idag ska jag springa. Självklart ger jag mig ut på årets tredje springtur, när andra inte sticker ut näsan på grund av oväder. Det är ju det som är perfekt! Jag kan dra ner mössan långt ner i pannan, så att synfältet blir begränsat. Gömma mig undan omvärlden och bara gå in i min egen bubbla. Höra mina flåsande andetag, känna snön piska på kinderna, stirra ner på marken och försöka undvika de största slaskpölarna. Benen känns stumma, tunga, stela och träningsvärken efter måndagens pass gör sig påmint. Efter en kilometer undrar jag om jag kommer orka de tre jag har planerat. Benen liksom sackar , suger sig fast i slasket och jag vill inget hellre än att börja gå. Plötsligt känns det lite lättare, benen känns lite lättare och nu är det två kilometer och jag har vänt hemåt. Snöslask skvätter upp på mina ben och i mina skor och kyler ner fötterna. I snön möter jag mina egna fotspår och fascineras av att jag inte har sprungit särskilt rakt och att ingen annan har hunnit gå bredvid eller på dem. Ingen annan har varit ute i ovädret på min rutt.

Tre komma fyra kilometer blev det idag och jag är nöjd och glad.

Lite nya inköp

Rejäla löpskor har jag saknat länge. När jag väl hittar ett par, håller jag fast vid dem som en igel. De jag hade för vinterlöpning har jag haft i flera år. Jag älskar dem! De är insprungna så rejält att de känns som ett par gamla tofflor. Tyvärr har de lite hål här och var... Så nu har jag klickat hem ett par nya på rean hos Sportamore. Den här gången blev det ett par Salomon med kraftig sula och dämpning. Vi får se om de blir nya favoriter.

Jag klickade också hem ett set med jacka och byxor som är vindtäta. Jag gillar verkligen att jackan har tre fickor och byxorna två. Färgen på jackan gillade jag också, en varm röd ton.

Förutom det här, beställde jag även en tunnare täckjacka att ha vår och höst. Den passade kanonbra och jag älskade den blå färgen. Ibland har jag beställt varor som inte har passat alls, men den här gången hade jag verkligen tur!

Lite vardagsmotion

Idag hade jag tur! För det första var det underbart väder när jag gick till jobbet. För det andra behövde jag förflytta mig till en annan skola under tidiga eftermiddagen. Det är ju super skönt att få solljus eller dagsljus mitt i veckan. Faktum är att det börjar ljusna även lite om morgnarna nu. Skönt!

Lite hemmaträning är också träning

Igår hade jag ont i halsen och idag var det huvudets tur. Gud vad sur jag blir! Nej, tänkte jag. Det blir ingen träning idag. Jag orkar inte. Så kom en vallning över mig och jag bet irriterat ihop tänderna. Dessa vallningar blir inte bättre av att sitta still. Nej, jag tränar ett litet pass, tänkte jag. Det är bättre än inget.

Det blev cirkelträning och jag mäktade med tre omgångar.

Armhävningar på tå

Liggande bröstpress

Axelpress

Så använde jag stolen

Enbensresningar

Sprinterutfall. Grymt jobbiga! Man går ner i sprintställning och reser sig upp gång på gång...

Lättad över att det är avklarat!

Det bästa av allt: huvudvärken försvann puts väck! Kanske svettades jag bort den, ha, ha

En annorlunda söndag

För en gångs skull blev det en tur in till Örebro på en söndag. Sofie och jag åt frukost på Java och sen botaniserade vi i de olika butikerna på stan. Min frisör ska ha barn snart och på fredag klipper hon mig för sista gången på länge (snyft!). Jag hittade ett par gulliga presenter till bäbisen. Sen köpte jag nya knoppar till badrumsskåpet (en av de gamla var trasig), gardiner till vardagsrummet (de nuvarande är lite solblekta), fejktulpaner, plasttallrikar till Stella och ett par lampskärmar. Det jag skulle ha köpt var nya jeans till mig själv. Men det blev det ju inte alls.

Jag har inte tränat på evigheter, eftersom jag inte känner mig helt frisk. Så fort jag gör något, blir jag så trött att jag behöver sova. Just idag har jag ont i halsen. När jag känner mig sjuk äter jag mer än vanligt. Det är som om jag inte har någon botten. Kroppen kräver näring som om det skulle göra mig frisk. Igår kände jag mig piggare än idag. Vi får se hur det det blir. Jag äter och sover så mycket jag kan, för att bli frisk.

Långpromenad i Bullerdalen

Vad underbart det var att vakna och inse att solen skiner! Efter en vecka med dålig sömn, hade jag äntligen fått en natt med många timmars bra sömn och energin var på topp! Sol och sömn, high five på det! Petra och jag bestämde oss för att ta en långpromenad direkt efter lunch. Hela förmiddagen ägande jag mig åt det jag tycker är det tråkigaste i världen - nämligen att städa. Till och med altanen fick sig en duvning av dammsugaren. När klockan var ett, hämtade Petra mig och vi åkte till Sandviken och började vår långpromenad.

Så här inleddes promenaden, med lite halvfrusna hjulspår i lera

Sol och vatten. Det kan inte bli bättre!

Lite gångbroar här och där.

På en del ställen var det riktigt isigt och vi fick hasa oss fram

Andra ställen var helt isfria

När vi kom fram till bilen, efter en och en halv timmes promenad, kunde vi konstatera att det var väldigt besvärlig terräng bitvis.Fast vi gick i flödande solsken på vägen tillbaka, frös vi så smått. Det blev helt enkelt kyligare och kyligare. Så det var riktigt gott att komma hem till kaffekoppen och baguetten med salami.

Tapas och mys med delar av familjen

Sofie, David och Stella kom på kvällsmat. Det blev tapas, alltså flera smårätter. När man vill mysa lite extra, är tapas eller tacos bra rätter, tycker jag. Medan man pratar, plockar och pysslar man lite med maten. Min man gjorde hemmagjord vitlöksmajonnäs, kycklingspett och sötpotatispommes. Som alltid hade vi flera sorters salami, rostbiff och Serrano- skinka med melon. Lite ostar, oliver och inlagda vitlöksklyftor hade vi också förstås.

Jag fick bada Stella. Vi har ingen badbalja, utan jag tog en tvättkorg och fyllde den med lite vatten. Hon älskar att bada. Den där tjejen alltså, ho  ger mängder av energi.

Vid 21-tiden skjutsade jag hem dem och sen tog jag disken. När finporslinet används, blir det till att handdiska, men det är helt ok. Just ikväll var diskandet ett gyllene tillfälle att reflektera över dagens händelser och samtidigt planera för resten av helgen.

Klädparty

Ikväll var jag hos en kollega på klädparty av märket House of Lola. Jag köpte klänningen som visas på bilden (den är lånad från deras hemsida). Jag tyckte klänningen satt bra, men nu när jag ser den på bild undrar jag om den kanske blev lite tråkig. Men när jag har köpt alltför färgglada kläder, använder jag dem inte.

Det bästa med klädpartyn är inte att handla. Det bästa är att det är så himla trevligt att träffas och prata. Jag kände alla utom en kvinna som arbetar med akutsjukvård på USÖ. Alla vi andra jobbar i skolans värld. Det var intressant att få höra om akutsjukvård och hur det kan vara att jobba där. Sen blev det mycket skvaller från skolvärlden och många skratt. En kväll som lägger sig som bomull om hjärtat.

Är det du vill ha utom räckhåll, eller har du bara inte sträckt dig tillräckligt mycket efter det?

Den här frågan läste jag någonstans och den fick mig att börja fundera, om jag hade någon erfarenhet av det. Jag kom fram till att det finns något jag vill göra, som jag upplever är utom räckhåll. Jag insåg att det faktiskt kan bero på, att jag inte sträckt mig tillräckligt mycket. Vissa saker är jag modig med, medan jag är fegare med andra. För att kunna göra det som jag upplever är utom räckhåll, måste jag offra något. Det kostar på, att offra något och jag frågar mig, är det värt det?

Om jag ställer mig frågan, vad skulle behövas för att få det jag drömmer om, inser jag att en plan behövs. Den ska vara i grova drag, så jag kan brodera ut den efter hand. Vad krävs för att jag ska göra planen? Det enda som krävs är viss tid och engagemang. Rätt enkelt egentligen och det finns absolut inget som hindrar mig från att göra planen, när som helst. För planen ska inte ta så mycket tid att göra.

När planen är klar, behöver jag tid. Egentligen inser jag att jag skulle behöva gå ner i arbetstid. Tanken på mindre arbetstid, både lockar och avskräcker. Det som lockar är friheten att få sträcka mig efter det jag vill ha. Sämre lön och  i förlängningen sämre pension, är faktorer som avskräcker mig en hel del. Men ju mer jag tänker på att gå ner i arbetstid, desto mer lockande känns det.

Eller, så kan jag släppa taget om min dröm och sluta sträcka mig efter det. Istället kan jag acceptera att det är utom räckhåll och kanske sträcka mig åt ett annat håll. Något annat behöver inte innebära att det är sämre eller mindre givande. Det är bara annorlunda. Allt har dessutom sina för- och nackdelar. Men det är ju bra tråkigt att behöva säga "jag har alltid drömt om att göra det där, men jag tyckte det kostade på för mycket, så jag vågade aldrig".

Nej, idag har det inte varit soligt. Bilden är tagen en solig dag  i april 2017

Kvällsmys

Gud vad hängig jag var i morse! Men som vanligt inbillar jag mig att jag är oumbärlig och därför måste ta mig till jobbet. Idag tog jag faktiskt bilen. När jag stannade lite abrupt i andra korsningen, insåg jag att det var väldigt länge sedan jag körde bil senast. Vad ringrostig jag kände mig. Jag får väl se det som ett gott bevis för att jag motionerar istället för att agera bilist.

Arbetsdagen förflöt i ett töcken av huvudvärk och hängighet. Dagen innehöll som vanligt oväntade inslag. Kurator och jag fick till exempel veta att vi är "sjukt jobbiga" (måste le lite) och jag har lärt mig att HSS  är förkortning av Hör inget, Ser inget och Säger inget. Alltid lär man sig något nytt. Till slut var det dags att åka hem. Kinna och jag tog en minimal promenad och sen gick vi hem till henne. Hon bjöd på hemmagjort potatismos och Ugnsbakad falukorv. Jag diskade och sen myste vi med varsin kopp kaffe.

När hon följde mig en bit på vägen hem, insåg jag att huvudvärken och hängigheten var ersatt av vanlig hederlig trötthet. Nu vänder förkylningen och jag blir förhoppningsvis frisk.

Det här med att åldras

Ja, ja, jag blev ju förkyld förstås. Det var väl dags, antar jag. Som vanligt är jag lindrigare drabbad än min man. Jag får sällan feber, men å andra siden brukar förkylningen pågå längre då. Under helgen har jag vilat och vilat och vilat. I vanliga fall brukar tristessen gör mig galen. Men den här helgen hade jag tur och kunde titta på konståkning och läsa ett par böcker. Just nu håller jag på och läser "Jag lät dig gå" av Clare Mackintosh och den är riktigt bra.

Men det går inte att undgå lägga märke till hur bristen på motion, fysisk rörelse faktiskt påverkar mitt psyke och humör. Gradvis får jag svartare och svartare tankar. Plötsligt börjar jag tänka på att det kan vara nu, som min hälsa börjar krångla. Det här med nacken, vad var det för något egentligen och visst är den inte riktigt, riktigt bra än. Så börjar jag tänka på hur det skulle kännas att ha en dödlig sjukdom. Mina barn är inte längre barn, de är vuxna, självständiga individer som klarar sig utmärkt utan mig. Jag är inte ett dugg orolig för dem. Kanske är det just därför som sådana här tankar uppstår nu. Det är vanligt att hamna i en kris när man är runt 50. Då ska man tydligen börja fundera över om man har gjort rätt val i livet, om man lever med den rätta partnern, om man arbetar med det man vill. Man ska också börja titta mer i backspegeln än i framrutan. De där frågorna har jag ställt mig regelbundet sen jag var i 30-års åldern, så det stämmer inte på mig. Död och sjukdomar, började uppta mina tankar alltmer, sedan mina föräldrar dog. Nu är jag den äldsta generationen och med vuxna barn, känns det tydligt att det biologiska uppdraget är slutfört liksom. Men jag har ju ett underbart barnbarn, som jag rent egoistiskt vill följa så länge och långt upp i livet som jag bara får. Jag har jag planer för henne och mig och allt som vi ska hitta på tillsammans och det vill hinna med.

Förhoppningsvis är jag bättre (helst frisk) i morgon och kan gå fram och tillbaka på jobbet och kanske till och med träna. För nu behöver jag få känna lite rörelseglädje och bli påmind om att min kropp orkar en hel del och att den är lika duglig nu, som när jag var runt 30.

Bilder från oktober 2017

De mest lästa blogginläggen

Många lägger upp "best nine" på Instagram, det vill säga de nio mest gillade bilderna under 2017. Jag har istället kikat på vilka tre blogginlägg som flest människor har läst på just min blogg under året och under den tid jag bloggat. På första plats under 2017, kommer inlägget om Hur man skapar rum i trädgården med hjälp av syrenhäck. Det är otroligt många personer (i varje fall för att vara min blogg) som har läst just det blogginlägget. Jag älskar verkligen min fina syrenhäck och när jag ser bilderna längtar jag efter vår!

På andra plats kommer inlägget där jag resonerar om vad som gör mig lycklig och det är både stora och små saker. När jag läser inlägget, tycker jag fortfarande likadant. På tredje plats kommer ett inlägg där jag berättar att balkongen och altanen är färdigrenoverade. Det tog lång tid och kraft, men blev bra när det blev färdigt. Ibland kan man inte styra över det som händer, till exempel när man blir sjuk eller skadad. Det är bara att utrusta sig med en stor portion tålamod (vilket inte är min bästa gren).

Det mest lästa blogginlägget över tid, är det som handlar om ögonoperationen  som jag gick igenom 2010. Jag sjukskrev mig aldrig, utan klarade att jobba, trots att jag var enögd under en månad i princip. Något jag tycker är helknäppt så här i efterhand. Men jag upplevde väl att jag var oumbärlig på jobbet... På andra och tredje plats kommer ett inlägg som handlar om hur man kan uppleva att vara anhörig till någon som lider av utmattningssyndrom, samt del två som också tar upp det. Så gott som alla människor blir indirekt eller direkt drabbade av psykisk ohälsa av något slag i dagens samhälle. Det är verkligen sorgligt!


Det vore intressant att veta vad du vill läsa mer om här på bloggen. Skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail till katarinaiform@gmail.com, om du tycker det är enklare!

Västersjön i Degerfors en tidig sommarmorgon 2015

Sköna lördag

Vad skönt det är att sova ut och få vakna av sig själv! Älskar det, även om jag vaknar otroligt tidigt ändå. Men idag var det extra lätt att gå upp, eftersom jag och Katta skulle äta frukost på Café Java i Örebro. Vi åkte så vi var där några minuter efter nio. Sen satt vi i drygt en timme och myste, pratade och åt förstås. De har buffé, med småvarmt såsom äggröra och bacon, men också yoghurt, kokta ägg och nybakat bröd och en mängder av pålägg. Till det dricker man kaffe/te och/eller juice, så frukosten påminner lite om hotellfrukost.

Ibland botaniserar vi bland butikerna innan vi åker hem. Just idag var vi bara inne på vår favoritbutik "Pagelle" och jag köpte mig en klänning med märket Carla F. Klänningen var nedsatt med 70 %, så det blev ett riktigt klipp!

Klänningen är lite väl urringad för mig, men jag ska sy ihop den lite, eller prova att ha ett linne under.

Jag köpte mig nya örhängen också, från märket Snö. Örhängen som sitter fast på snibben, tycker jag själv att jag passar bäst i. De är lite mer diskreta, än hängande. Sen tycker jag är jättesnyggt med hängande örhängen på andra.

Tyvärr har jag en begynnande förkylning i kroppen. Det märkte jag den lilla bit Katta och jag gick. Plötsligt flåsade jag, fick lite ont i huvudet och smärtan i halsen, kanske inte bara kommer från det inflammerade tandköttet (nej, det verkar bli en långdragen historia det där med tanden...). När jag kom hem låg mannen däckad med huvudvärk och halsont, så det är väl bara att inse att en förkylning snart kommer att bryta ut. Därför tycker jag att det är helt legalt att sitta och titta på VM i konståkning och bara slappa. Just konståkning älskar jag att titta på. Det är väl för att det påminner lite om balett. Idag är det isdansen jag följer.

Så var det gjort

I eftermiddags var jag hos tandläkaren. Hon grävde med sin krok under tandköttet och fick fram massor av skräp. Det var otroligt smärtsamt, eftersom det var svullet. Efter en stunds grävande, var det dags att spola med vatten och sen fick jag flera sprutor med något bakteriedödande. Sammanlagt tog det väl bara 10 minuter, men jag var helt slut efteråt. Stark smärta stressar mig oerhört och jag spänner mig rejält.

Efter ett par timmar släppte svullnaden lite och smärtan lättade. Tack och lov!

Aj, aj!

Alltså i morgon är det jag som ringer tandläkaren. Mina visdomständer i nederkäken har inte riktigt kommit fram på sisådär 20 år. De får liksom inte plats. Istället sticker en bit av tanden upp och en del av tanden täcks av tandkött. Där lyckas jag tydligen cirka en gång per år få in skräp så tandköttet blir inflammerat. Tandläkaren får spola bort skräpet och ha på bakteriedödande kräm, så är det fixat. Ibland lyckas jag med det där på egen hand. Men nu gör det så ont att det känns som jag har ont i hela halsen. Blä!

Men jag kom ut på en liten kvällspromenad när jag gick till och från ishockeyhallen. Där träffade och intervjuade jag några hockeyspelare för ett projekt. Det var riktigt kul!