Spöregn

Glada i hågen gav vi oss iväg på en promenad efter frukost. Havet och en stor strand vi sett på hitresan,  var målet. Ju längre vi gick, desto mörkare blev himlen och när vi kom fram regnade och blåste  det rejäl. Vi hittade en liten runda stenmur, vi satte oss i, för att skydda oss mot blåsten i första hand. Efter en stund gav vi upp och gick tillbaka till hotellet. Nu är klockan snart två och det är fortfarande mulet ute. Det har utlovats fler regnskurar idag, så vi passar på och vilar. Trotsa allt är det vila semester handlar om, så det är ju inga fel.

Molnig dag

På förmiddagen var det soligt och dånar vi ute och promenerade. Men strax efter lunch blev det allt molnigare. Det är cirka 20 grader i skuggan och fläktar. Därför känns det lite kyligt när solen går i moln. Men vi var utomhus och låg vid poolen och läste/lyssnade på musik. Innan middagen spelade vi lite kort. Efter middagen fick jag problem med magen. Troligen är det magkatarr jag har känning av. Så typiskt! Men vi tog en kvällspromenad också, så vi har gått drygt en mil idag.

Nu är det ett faktum

Vi är äntligen i Corralejo på Fuerteventura. Som jag har längtat! Allt är så bra som jag mindes det och till och med bättre, eftersom vädret är bättre. Vi har solat och ätit gott hela dagen. Innan middagen gick vi på en promenad. Det var skönt efter alla timmars sittande under gårdagen. Flygplanet var 2,5 timmar försenat. Vi väntade och väntade och därefter 5,5 timmars flyg och så en bussresa på det. Det frestar på att åka så långt bort.

I morgon blir det mer motionerande än idag. Skönt!

Semester!

I natt åker vi till Stockholm - Arlanda - Fuerteventura. Så härligt det ska bli med semester! Långpromenader, sol, bad, god mat och förhoppningsvis tre springturer. Allt tillsammans med några av de bästa. Min äldsta dotter är inte med och det känns tråkigt, men hon ska snart på egen resa till Florida och kan förstås inte ta hur mycket semester som helst. Vi har egna planer i slutet av sommaren. Men först ska den här resan genomföras.

Som vanligt har jag packat för mycket. Det är så svårt att begränsa sig, tycker jag.

Påskafton

Det blev en annorlunda påskafton. Sofie och jag gick på stan och shoppade under förmiddagen. Jag hittade två par byxor på Lindex: ett par vita och ett par rosa. Sen köpte jag trosor och ett par linnen. När jag kom hem lagade jag lunch: kalkon, potatis, sås och en ägghalva (det är ju påsk trots allt). Efter lunchen vilade jag och tog ett avslappnande bad i spabadet.

Jag hoppas verkligen att jag inte blir smittad av min man. Naturligtvis känner jag mig konstig i magen. Men det kan orsakas av allt godis jag har smällt i mig. Inga påskkärringar kom på besök och där stod den fulla skålen och ropade på mig. Tur vi åker utomlands, så jag får skapa nya hälsosamma vanor!

En riktigt lång fredag

Igår kväll blev min man plötsligt dålig i magsjuka. Det blev en orolig natt för honom. Mot förmiddagen lugnade det sig och jag kunde  "sanera" badrummet. När jag väl var igång, fortsatte jag och städade hela huset. I morgon skulle vi haft matgäster och det var himla trist att avboka det, eftersom jag verkligen hade sett fram mot det. För en gång skull, skulle jag laga flera av rätterna dessutom: kalkon och köttbullar. Istället fick jag frysa in köttfärsen och prinskorvarna. I morgon får jag laga till kalkonen, så får vi äta den. Men all grädde vete sjutton vad jag ska göra med (hade tänkt göra potatisgratäng).

Jag hoppas förstås att jag inte ska bli smittad, men det kan jag inte räkna med. Söndag natt åker vi till Fuerteventura och jag hoppas verkligen att jag inte blir sjuk på resan!

Den här dagen har verkligen varit lång och tråkig. Två filmer har jag plöjt och ändå är klockan inte särskilt mycket. Det sägs ju att det är sunt att ta det lugnt och bara koppla av, så det gör jag i massor.

Bild lånad från Vingresor. Hotellet vi ska bo på heter Bahia de Lobos

Sofie till höger i bild, från förra årets resa till Fuerteventura

Kan knappt fatta att jag snart ska återse den här vyn. Det ska bli underbart!

Mammografi och shopping

Den här veckan besiktigas såväl tänder som bröst. Jag och Kinna hade sällskap in till Örebro. B-huset en trappa upp och där får man numera checka in via dator. Väldans modernt! Några minuter senare var det dags att ta plats i det lilla rummet stort som den minsta provhytt. Rummet har två dörrar som är placerade mitt emot varandra. Den ena dörren går du in i, till "hytten" där du tar av dig på överkroppen. Den andra dörren leder in till röntgenrummet. Lite märklig känsla det där, att gå omkring i jeans, men naken på överkroppen.

Givetvis har jag även här en liten orostanke, som jag övertagit från en nära vän. Vad händer om det blir elavbrott, just när bröstet kläms ihop som bäst och man tänker att man inte står ut med en millimeters tryck till? Kommer maskinen att "säcka ihop" och trycker ökar, så att bröstet kläms ihop till en pannkakas tjocklek? Eller minskar trycket och det lättar eftersom ingen el alstras till maskinen? Svaret är (ja, jag var tvungen att fråga!) att inget händer, förutom att de får lyfta bort maskinen från bröstet manuellt. Den går varken upp eller ner, när strömmen går. Hur nu de kan veta det med säkerhet?

Jag överlevde i alla fall och inget strömavbrott inträffade. Vi åt lunch på Café Java, där Steffie mötte upp oss. Sen följde en intensiv halvtimme, då jag köpte jeans, skor och hårfärg. Vi åkte hem och där tog shoppingen vid igen och jag köpte en resväska till min man på Dollarstore. Ja, sen var det dags att trängas på Willys och köpa all mat till påsk och lite påskblommor förstås.

Jag gick upp vid halv sju i morse, så efter dagens utflykter och shoppingturer kände jag mig rejält trött. Även om jag i morse vaknade pigg som en lärka. Ingen träning har det blivit under veckan. Fast jag har burit kassar med böcker och flyttat möbler på jobbet, så jag har träningsvärk i rygg och axlar.

Rädslan för tandläkarbesök

I går var jag på det årliga ångestladdade tandläkarbesöket. Varje gång tänker jag "måtte jag inte ha några hål" och "om jag inte har hål idag, lovar jag att bli bättre på att sköta om tänderna". Vem jag lovar detta är oklart. Med tunga steg gick jag iväg och uppför trappan till mottagningen. Möttes redan i hallen av det där hemska ljudet av en borr och av den där suggrejen de har i munnen som sörplar och låter. Hu, rysningar i hela kroppen och plötsligt känns varenda tand öm, samtidigt som jag funderar på om jag borstat tänderna tillräckligt noggrant.

Har du tänkt på hur långt ner man ligger (nästan bakåtlutad) när man undersöks? Min svärfar har utvecklat en liten skräck för att tandläkaren ska tappa något instrument, så att det halkar ner i halsen. Så fort han hade berättat det, övertog jag hans rädsla. Fast jag har märkt att de flesta instrument hon använder på mig, sitter fast i sladdar. Men den där fantastiska kroken hon använder på varje tand inledningsvis, är ju inte förankrad någonstans. Den skulle hon ju rent teoretiskt kunna tappa.

Sen har jag ju upplevt att miljön i min mun inte är som den har varit tidigare. Och vem har inte hört talas om att det finns en koppling mellan munhälsa och hälsa för övrigt? Jag har i alla fall hört, att när det börjar krångla med tänder och tandkött, hör det ofta ihop med att man inte är riktigt frisk. Ja, jag har väl snart utvecklat hypokondri också! Den där hörntanden jag har, som har bekymrat mig ett par månader, tänkte jag på, när jag var hos tandläkaren. Skulle jag berätta om den och om min självdiagnos, eller skulle jag låta henne upptäcka det? Hon kanske inte ens upptäcker det, och vem vill väcka den björn som sover? Inte jag i alla fall! Men, tänk om det är någon farlig sjukdom som döljer sig bakom ömmande hörntand.

Nåväl, undersökningen gick bra. Inga instrument tappade och jag hade inga hål. När hon väl sa det, kunde jag slappna av, lite, lite granna. Men herregud vad jag svettas under ett tandläkarbesök!
Hörntanden som har bekymrat mig (ja, jag berättade om den, kunde inte låta bli), var "bara" en överbelastning på grund av hårt tandagnissel, vilket stämde överens med min egen diagnos. Hon slipade lite på en tand i underkäken, så var det fixat. Tandstenen tog hon bort med hjälp av ultraljud. Smidigt, även om ljudet/gnisslandet är hemskt.

Tandläkaren tycks inte se något avvikande i min munhälsa. Glad och tacksam betalade jag 945 kronor. Det är väl den enda gången jag betalar med glädje och av lättnad med känslan av att ha kommit undan billigt. Nu dröjer det ett år till nästa besök, det vill säga om inget oväntat sker...

Om knappt tre månader är vi i början av juni och jag längtar till vår och försommar

Skrivtorka

Mm, funderar på att lägga ner bloggen, eftersom jag för första gången har hamnat i en riktig svacka. Jag har inte lust att skriva något alls och jag kan egentligen inte hitta någon orsak till det. Eller jo, det kanske jag vet innerst inne. Min träning går inte bra alls och det känns kämpigt.

I lördags firade vi Steffanie som tagit socionomexamen. Det var en jättefin ceremoni på Karlstad universitet vid lunchtid. På kvällen blev det fest hos oss, då all släkt var inbjuden. Det var jättetrevligt, om än lite stressigt stundtals. Det var mycket som skulle fixas och trixas innan alla kom.

Snart 23 år och nybakad socionom. tyckte hon nyss var en liten tjej med "Herr Nilsson" i släptåg. Åren går så fort!

Steffies favoritfärg är lila, så temat för dukningen blev lila

På lördag morgon var jag på loppis och köpte champagne glas, som jag hade lila tulpaner i

En fin bild på Sara, den äldsta dottern

Jag, i min mors gamla sidenklänning. Den är handsydd för mer än 30 år sedan. Tyget kommer från Indien

Mina fina döttrar: Sara, Steffanie och Sofie

Rekordkort joggingtur

Trots att jag jobbade sent igår, hade jag bestämt mig för att ta mig ut på en tur. Tröttheten satt i hela kroppen och hade gjort det sedan förmiddagen. Du vet så där jobbigt trött, så jag bet ihop käkarna gång på gång för att hindra gäspningar. Under de två sista timmarna satt vi i ett soligt rum. Ett litet rum med fönster längs hela ena sidan. Där satt vi: sex personer. Min rygg och mitt huvud hettades upp av solens strålar som strömmade in genom fönstret. Min ansiktsfärg var inte att leka med, efter två timmars "grillande". De andra led av värmen i rummet, men satt i alla fall i "skuggan". Så jag var så lättad över att komma därifrån, ut i friska luften,  att jag genast bestämde mig för att jogga när jag kom hem.

Men det blev en rekordkort tur. Bara 15 minuter i långsamt tempo. Kroppen kändes sliten och jag tänker att det i alla fall är bra, att jag vänjer mig vid tre pass per vecka. Tar till mig min dotter Saras ord också : Liten tur är också en tur!

Så var det dags igen...

Ikväll var Sofie och jag ute på en snabb promenad, för att få till lite rörelse. Jag är trött idag, eftersom jag var på dammiddag igår och det blev sent. Jag hade svårt att koppla av och slappna av när jag kom hem, utan var sådär uppe i varv som man kan bli. Därför blev det dåligt med sömn i natt. Fast det var inte den enda orsaken till att jag är trött idag. Sedan två nätter tillbaka, har jag vallningar igen. SUCK! När ska jag slippa de där vallningarna? Nu har jag haft dem till och från under fem års tid. Nu kan det räcka, tycker jag. Inte har jag lust att börja med några hormoner igen, eftersom jag mådde så dåligt psykiskt av dem. Så det är bara att stå ut och försöka rida ut det här skovet, för det brukar ju vara som skov som kommer och går.

Fotot är taget i 26 december när Sofie och jag vandrade i Murstensdalen

Jag slutade 16 idag och skyndade mig hem och lagade lite mat. Sen stack vi iväg på promenad. Men tyvärr var det redan halvmörkt ute och vi gick inte i skogen, utan på en trafikerad väg. Inget vidare trevligt alls, men vi rörde oss i rask takt i alla fall, alltid något.

Nu är jag på gång!

30 minuter jogging efter jobbet ikväll. Benen kändes tunga som bly i början, som vanligt. Vaderna känns tyngre än låren. Men jag trummade på. Två löpare mötte jag, varav jag kände den ena. Han gjorde tummen upp mot mig och vi log mot varandra. Vi hade båda lurar med musik i öronen och ingen av oss ville stanna och prata. Jag tog inte samma runda ikväll, utan en annan. Men som vanligt blev det uppförsbackar på hemvägen. När jag kommer upp i längre turer kan jag ta andra vägar med mer nerförsbackar.

När jag gav mig iväg var det ännu ljust ute. Men det mörknade alltmer eftersom och jag som hade glömt reflexerna. Typiskt mig! Tur att det gick bra!

Sedan jag bytte jobb, har jag fått mer energi. Trots att jag är ny på arbetsplatsen är arbetstempot lägre. Det gör att jag mår så mycket bättre. Kinna och Katta säger att det syns på mig. Hoppas trenden håller i sig!

Vilsam helg

Jag har verkligen vilat och sovit mycket under helgen. Igår efter joggingturen hade jag huvudvärk och jag blev rädd att jag höll på att bli förkyld  (för hundrade gången känns det som). Vi var bortbjudna igår kväll på födelsedagskalas. Min svärfar har fyllt 70 år och min svägerskas yngsta son fyller 20. Så det var ett familjekalas vi var på. Lugnt och stillsamt och vi var hemma strax före tio på kvällen och då var huvudvärken på topp, trots Alvedon. Men efter tio (10!) timmars sömn, vaknade jag och kände mig som ny igen. Tack och lov!

På kalaset bar jag en nyinköpt klänning från Halėns. Den är rymlig och superskön i ett tunt material. Förmodligen kommer jag ha stor glädje av den i sommar.

Sann glädje

I förmiddags tog jag en joggingtur igen, samma som i tisdags. Oj,oj vad tunga benen kändes den första kilometern! Ja, jag antar att det var under den första kilometern ungefär. Jag hade min klockan på mig, men kikade inte på den förrän jag var där jag slutade att springa i tisdags. Men då blev jag paff, eftersom jag endast hade joggat i 26 minuter (i tisdags hade jag joggat i närmre 40 när jag var på samma plats). Förutom den där första kilometern, kändes det kanonbra och gick mycket lättare än i tisdags. Så jag sprang lite till och höll på i drygt 30 minuter.  Det var uppför, uppför mot slutet, men jag kämpade på. Sista biten hem gick jag som på moln. Så glad att det kändes lättare, att jag kommit fram snabbare till samma mål. Nästa vecka ska jag försöka att utöka tiden, så jag håller på längre. 

Istället för att ha längdmål, till exempel att utöka med en kilometer per vecka, ska jag ha tidsmål. Den här veckan klarade jag 30 minuter och nästa vecka har jag som mål att klara 40 minuter.

Besvikelser

Jag blir besviken på människor som är falska. Mer än en gång har jag upptäckt att vissa människor spelar att har en omtanke, att de bryr sig. Men när det kommer till kritan, bryr de sig inte ett smack. Det är som om de beter sig vänligt, för att andra människor ska se och tycka att de är omtänksamma. Det blir som en "win win" situation för dem. De beter sig vänligt (förstås på ett synligt sätt) så att andra människor ser och kan ge dem positiv feedback på att de är omtänksamma, samtidigt som den som de varit vänlig mot (jag), sväljer det med hull och hår. Nu för tiden kan man ju dessutom lägga upp dessa omtänksamheter på sociala medier och få ännu mer cred.

Man kan ju tycka att jag som är 50 plus, borde begripa, när det där omtänksamma inte är genuint. Men det är först när vänskapen har prövats, som jag har begripit. Då har jag känt mig lurad och otroligt dum. Besviken är jag också. Tack och lov att jag har nära vänner i mitt liv, som verkligen är genuina!

Katta (en av mina genuina vänner) och jag

Här är min äldsta vän Kinna, som också är genuin

Liten joggingtur - check!

Vet inte varför, men jag bestämde mig bara att "nu ska jag ut på en tur!". Så fåtöljen fick vänta lite, för en gång skull. Det var ännu ljust ute när jag gav mig iväg klockan 18, men mörknade allt mer ju längre tid det gick. Jag var glad att jag hade mina reflexer på mig om benen. På en del ställen var det barmark (väldigt få fläckar) och på andra var det isigt eller slaskigt. Förvånansvärt många var ute och promenerade och några få sprang. Själv joggade jag oerhört långsamt. Halva sträckan gick tungt, innan det lossnade lite. Jag misstänker att det började släppa efter två kilometer ungefär. Mest kändes benen tunga, men det är klart att flåset var dåligt också. Eftersom jag inte vill stressa upp mig själv, hade jag ingen klocka på mig idag. Så jag vet inte hur långt eller hur långsamt jag sprang. Men jag vet att jag joggade i knappt 40 minuter och gissar att det blev knappt 5 kilometer. Sen gick jag en bit, joggade igen, gick en bit, joggade igen för att gå den sista biten (det var uppförsbackar mot slutet).

Nu är jag glad över att jag fick frisk luft, lite dagsljus och att hjärtat och benen fick jobba lite.

Hur svårt kan det vara?

Trettio minuters aktivitet per dag är ju försvinnande, ja närmast löjligt lite. Så lite att det borde vara otroligt lätt att genomföra. Så lätt är det dock inte. I varje fall inte för mig, som är inne i en riktig slö period just nu. Jag som varit så aktiv, är plötsligt omotiverad och som fastvuxen i fåtöljen.

Idag fick jag i alla fall till 30 minuters promenad i dagsljus, genom att ta en rast på jobbet och ge mig ut. Det var slaskigt, grått och tråkigt, men jag njöt av att röra på mig. Just där och då, tänkte jag att, när jag kommer hem, ska jag gå i 30 minuter till. Men när jag kom hem, trött och hungrig, lockade fåtöljen mer. Min man hade köpt gott frasigt bröd och chillisalami. Mums! Jag gjorde snabbt  ordning några mackor och intog dem i fåtöljen (förstås).

Katta och jag har ju pratat en hel del om hur viktigt det är att vara snäll mot sig själv och inte döma sig själv. Andra människor skulle vi aldrig döma lika hårt, som oss själva. Därför tänker jag peppa mig själv genom att vara nöjd med de där 30 minuterna som i alla fall blev av idag. Bättre lite vardagsmotion, än inget alls. Förhoppningsvis är det en början på en aktivare period.

Första söndagen i mars månad

Helgen har varit vilsam. Sofie, Katta och jag fikade på stan igår förmiddag. Jag letade förgäves efter lämpliga inneskor att ha på jobbet. Till slut åkte Katta och jag till Örebro. Tyvärr blev det samma usla resultat även där: inga skor funna. Istället hittade jag tre bastoppar och ett par billiga örhängen. Nöjda och glada åkte vi hem igen.

Det som bara skulle har blivit en fika, blev en hel förmiddag med prat och shopping. Så himla avkopplande! Vi pratade mycket om hur viktigt det är att acceptera hur man ser ut och göra det bästa av det vi har. Nummer två vi pratade mycket om, är att vi båda strävar efter att stressa minimalt. Livet är för dyrbart att stressas bort. Vi måste båda jobba på att vara mer "här och nu" och sluta stressa upp oss över faktorer vi inte kan påverka och försöka låta bli att smittas av stress. På många sätt är vi väldigt lika. Vi tycker båda det är skönt att vi kan vara öppna mot varandra. Det är skönt med vänner man kan lita på!

Jag har försökt att äta bra i helgen, för att boosta immunförsvaret. Det innebär att jag har ätit mycket frukt (bananer och grapefrukt) och grönt. Min snälla man lagar maten 99 gånger av 100. Själv har jag tvättat, städat och torkat ur kylskåpet  (så trist uppgift men välbehövligt). Lite vårkänslor har jag försökt att skapa (trots evigt snöande) genom att köpa snödroppar och påskliljor i kruka.

Sovit otroligt mycket har jag också gjort. I natt sov jag nästan 10 timmar och det är otroligt lång tid för att vara mig. Förmodligen behöver jag mycket sömn just nu, för att återhämta mig, bli frisk och stark igen. Nu ska jag läsa lite i min bok, innan jag kikar på "Så ska det låta" som är ett av mina favoritprogram på tv.

Dagens lunch: kalvfärsbiffar, ugnsbakad sötpotatis, rödbetor, tomater, broccoli och grön sparris. Till det tzatziki.

Minipåskliljor

Snödroppar, som jag tänker prova att sätta ut till våren, för att se om de möjligen kommer nästa vårvinter igen

Lycka och energi

Fyra dagar på ett nytt jobb och jag är både trött, glad och fylld av energi. Tänk att jag var så rädd att ta steget och byta jobb. Tänk att det har blivit så bra för mig! Nu arbetar jag på en mindre skola med färre elever och lärare, vilket har lett till minskad arbetsbelastning. Trots att det är så många nya rutiner, personer, dataprogram och platser jag ska lära mig, är jag mindre stressad på denna arbetsplats än min förra. När kommer hem från jobbet är jag trött av alla intryck, samtidigt som jag är fylld av energi. Bara den här förbenade förkylningen försvinner, kommer jag bli än piggare och gladare.

När jag åkte hem från jobbet såg jag en manlig löpare, som jag stirrade avundsjukt på. Han hade ett sådant fantastiskt steg. Det såg så himla lätt ut. Sen tänkte jag på mig själv, som inte ens kan promenera i rask takt utan att flåsa som en gammal hund. När ska jag må så bra att jag kan jogga utan att hela andningen brakar ihop? Längtan efter en rejäl springtur blir bara större och större. Jag vill kunna springa långpass; känna vinden, solen i ansiktet och höra fåglarna kvittra samtidigt som energin spritter i kroppen.

Jag ska inte gnälla! Det finns så många människor som verkligen har stora problem med sin hälsa. Mina stressymptom är ju skitsaker! Vardagen fungerar alldeles utmärkt för mig, trots flåsningarna och om jag inte envisades med att försöka springa nu och då, skulle jag inte märka av mina svårigheter. Andra människor har sjukdomar som påverkar deras vardag.

Egentligen är jag väldigt lycklig just nu. Lycklig över att jag trivs på mitt nya jobb, lycklig över att jag har fått en bättre livskvalitet med minskad stress och mer energi på min fritid.

 

Åldersrelaterade förändringar

Den 21/3 ska jag till tandläkaren och det oroar mig. Förutom att jag tycker det är oerhört obehagligt att gå till tandläkaren, är jag och min mun inte överens för tillfället. Dels spökar den där hörntanden fortfarande, dels känns inte miljön i min mun som vanligt. Den enda förklaring till förändringen i munnen, är (enligt mig) åldrandet. Helt plötsligt kändes det inte längre som vanligt i munnen. Fast jag har svårt att förklara vad skillnaden är, bara att det är skillnad. Först trodde jag att jag var torr i munnen, men det tyckte inte tandläkaren vid förra besöket. Jag antar att det är salivens sammansättning som har förändrats, så det blir annan miljö i munnen.

Ögonen känns inte heller som tidigare, utan är torra och blir därmed irriterade. Vissa stunder skulle jag kunna klia ihjäl ögonen. Men jag har köpt ögondroppar som hjälper till att fukta ögonen. De hjälper faktiskt bra. Tyvärr är även huden torr som fnöske. Jag smörjer in hela kroppen med HTH varje morgon efter duschen. Om jag inte gör det, börjar det klia och eksemen är ett faktum.

Det är knappt så jag vågar säga det, men vallningarna har faktiskt varit obefintliga på senaste tiden. Så skönt! Men jag kan inte räkna med att de är borta för gott, eftersom de tidigare har kommit och gått i skov. Det är bara att hoppas på det bästa.

Tisdagsbabbel

Ja, jag är fortfarande krasslig. En snabb promenad till optikern har jag genomfört  med mycket vånda och frusenhet. Promenaden var en ren plåga och jag förbannade mitt eget påhitt. Varför tog jag inte bilen istället? Med kontaktlinser i högsta hugg svischade jag snabbt hem utan att få upp kroppstemperaturen det minsta. Väl hemma slog jag mig snabbt ner i fåtöljen med två filtar omkring mig. Efter två timmars huttrande, tröttnade jag och tog en Alvedon. Långsamt steg värmen i kroppen och jag insåg att jag nog hade haft feber och därför frusit.

Snart ska jag lägga mig i sängen och läsa.  Den här veckan har jag börjat på mitt nya jobb och alla nya intryck gör mig yr av trötthet. Ingen information har jag fått, utan allt (och då menar jag ALLT) har jag själv fått ta reda på. Än så länge har jag greppat det primära såsom kaffe- och diskrutiner och var jag slänger skräp. Så mycket har jag lärt mig genom åren, att folk retar sig på dem som inte följer köksreglerna.

Lite konstigt är det att det inte finns några informationsblad för nyanställda. Fast typisk kommunal verksamhet. Privat sektor är så mycket bättre på detta! Tur i alla fall, att jag har många års erfarenhet bakom mig och inte är nyexaminerad specialpedagog.