På tisdag ska jag till läkaren igen. Uppföljning, tydligen och jag vet att han kommer fråga hur jag mår och om jag klarar att springa. Därför tänkte jag att jag måste prova att springa innan tisdag, för att kunna svara på den frågan. I eftermiddags började jag "varva upp". Lika bra att sticka iväg, tänkte jag. Nervös var jag, som om jag skulle springa ett lopp. Förstår inte varför, men det pirrade rejält i magen och jag ville helst inte springa alls. Men iväg kom jag.
Den första kilometern gick trögt och jag letade hela tiden efter en naturlig andning. Andra kilometern gick lättare och vid tredje tänkte jag, fasen vad jag känner mig stark i benen. Lika bra att ta långpass rundan. Jag kan ju alltid gå, tänkte jag. Långsamt, stadigt, trummade jag på. Fem kilometer gick som hejsan och sex också. Sjunde kilometern var hemsk med uppförsbackar och motvind. Jag vägrade att gå utan tog små, små löpsteg. Efter sju kilometer gick det nerför men nu hade jag ont i fötterna. Det har jag aldrig känt av tidigare. Benhinnorna trodde jag att jag skulle få känningar i, men inte fötterna. Kilometer åtta, nio och tio var en ren plåga för fötterna, men det gick! En timme och 15 minuter tog det.
Jag är så glad att jag fixade det! Men visst var det idiotiskt att ta en långtur efter ett så långt uppehåll. Korkat! Hoppas jag inte har ont någonstans i morgon!
Nu ska jag inte sätta några tidsmål och inga träningsmål. När jag känner för det, springer jag, oavsett dag, oavsett hur långsam jag är. Nu är det känslan och fettförbränningen jag är ute efter. Inget annat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar