Möjligheten till att delta i lopp, finns alltid. Så det är inte hela världen. Men ibland undrar jag om jag någonsin kommer att komma igång igen med löpningen. Det är det som känns jobbigt. Löpningen gav energi och jag minns hur glad jag var över varje genomförd löprunda. Hur nöjd jag kände mig. Samtidigt blev jag frustrerad, när jag inte presterade så bra, som jag hade tänkt. När kilometertiden blev sämre och sämre och jag kämpade än hårdare, då var det inte kul alls!
Förutom glädjen och stoltheten över varje genomfört träningspass (särskilt de jag genomförde på egen hand), brände passen kalorier. Jag tyckte det var oerhört smidigt att kunna träna på egen hand, när helst jag ville och samtidigt bränna kalorier, så jag kunde äta det där kaffebrödet eller godiset jag kände för. Vilka aktiviteter jag än hade, gick det smidigt att få till ett löppass. Var det bråttom, tog jag en kort runda. Var jag trött på en rutt, skapade jag mig en ny. Hade jag gott om tid, kunde jag ta en långtur. Kände jag mig stark, förlängde jag rundan och var jag trött, kortade jag av den. Det blev olika utmaningar beroende på min form, vilken rutt och vilket väder och väglag som rådde.
Nu är träningen mer statisk: gymträning varje tisdag och fredag kvart över sex på morgonen. Det är inte vara dagarna och tiden som är statisk, även träningen: samma maskiner, samma övningar möjligen med en viktändring. Visst låter det trist! Men just nu verkar det vara det jag behöver, för att komma igång.
Men ärligt talat, tränar jag för att jag när ett hopp om, att kunna börja löpa igen. Inget slår löpning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar