Åsa och jag sprang ikväll. Först joggade jag en kilometer till hennes jobb. Sen sprang vi fem kilometer och från tredje kilometern började det bli riktigt motigt. Sista kilometern var vidrig, fullkomligt vidrig! Snittempo 6:30min/km. Det är svårt att tro att jag för två veckor sen sprang i 6 min/km. Ja, det känns nästan surrealistiskt att jag har känt mig stark när jag har sprungit. Frisk och stark, kände jag mig den lördagen den 14/3, när jag sprang en mil, med Sara på cykel som sällskap.
Jag förstår inte vad det är som gör att det känns och går trögt nu. Min kollega tror att det kan vara vårallergi, som gör att jag syresätter mig dåligt och därmed orkar sämre. För säkerhets skull, har jag ökat användandet på Pulmicorten (till dosen jag egentligen ska ta). I vilket fall som helst, är det en läskig känsla när det liksom "surrar i benen" och de känns svaga, kraftlösa, ur spel.
I kontrast till den känslan är min oerhörda pigghet på jobbet. Jag är pigg, alert, glad som en lärka så mina kollegor närmast blir provocerade. Därför vill jag inte tro att det är något allvarligt fel på mig.
Bilderna är tagna i februari på Fuerteventura.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar