När jag gav mig iväg på mitt långpass idag, hade jag bara ett par saker i huvudet : långsamt tempo och långt! Jag hade ett så långsamt tempo att jag knappt blev flåsig alls. Mitt steg såg säkert oerhört löjligt ut, eftersom jag tog små, små steg. Jag stannade och fotograferade tre gånger. På ett ställe stoppade en dam mig och undrade om jag såg vattensnokarna som lekte tafatt med varandra. Hon tyckte att två jagade varandra runt, runt och jag tyckte att det var någon typ av sten som i vågorna, gjorde mönster. Nej, hon var helt säker på att det var djur och ingen sten. Jag hade inte tid att diskutera sannolikheten för att vattensnokar leker tafatt på exakt samma ställe hela tiden,utan sa "vad spännande " och tog mig vidare. Det blev den längsta turen i mitt liv. Tolv kilometer och det trots att kroppen inte är helt hundra. Jag är nöjd! Tack vare min långsamhet är jag pigg. Efter lite mackor och vatten blir det dusch och därefter lite plintgrävning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar