Fömågan att kämpa?

En del människor tycks ha förmågan att kämpa, mer än andra. I mitt arbeta möter jag oerhört många som inte tycks ha förmågan att kämpa och som aldrig har behövt att kämpa. Den amerikanska psykologen Angela Duckworth myntade begreppet "Grit" som kan förklaras som förmågan att inte ge upp vid motgångar och att istället hålla fast vid långsiktiga mål. Jag tror att den förmågan till viss del är medfödd. När jag till exempel lyssnade på Lovisa Sandström, som blev intervjuad av Eva Marie Wergård i podden "Mentala Mästare", tyckte jag att det framkom tydligt, att Lovisa är född med den förmågan. Hon berättade till att när hon hade uppnått ett mål, såg hon till att göra det svårare för sig, för att utmana sig själv. Det här skedde när hon var liten. Hon berättade till exempel om när hon behärskade att lägga ett pussel som liten, så utmanade hon sig tidsmässigt och satte själv upp regeln att hon endast skulle få använda sin ena hand.

Jag är ganska säker på att jag också är född med förmågan att kämpa. Många gånger har jag blivit triggad av att någon har sagt att uppgiften är svår. Det har blivit en utmaning för mig att kämpa tills jag bemästrar den. Men det måste vara en uppgift som jag själv är intresserad av. Simhopp är inget jag vill bemästra och har aldrig känt mig manad att ens försöka till exmepel. Men när jag spelade blockflöjt på lågstadiet och vi blev utmanade att tävla om att spela "All fåglar" utantill korrekt, vann jag den tävlingen. Första pris var att man själv fick välja att spela antingen alt- eller tenorflöjt. Jag vann och fick välja först. Tenorflöjten var störst och cool, för att den var så stor. När man spelade på den, var greppen exakt likadana som på sopranblockflöjten Tenorflöjten var betydligt mindre och inte lika cool på det viset. Dessutom var det helt andra grepp på den flöjten i jämförelse med sopranflöjten som vi behärskade. Jag minns fortfarande stunden då jag övervägde den stora coola mot den mindre svåra (där man behövde lära sig nya grepp) och så valde jag tenorflöjten. Det var inga bekymmer för mig att lära mig nya grepp. Tjejen som kom tvåa i tävlingen var jättenöjd över att få den stora, coola flöjten, eftersom det hade varit hennes första val.

Så redan där, tyckte jag om att utmana mig själv och kämpa för det jag ville behärska. I åk 3 minns jag att vår fröken satte upp pjäsen "Pippi Långstrump". En av de roller som hade mest repliker var Annika. Den rollen fick jag, för att min lärare visste att jag skulle kämpa tills jag kunde alla repliker utantill. Hon till och med sa inför hela klassen, att det var därför jag fick den rollen.  Det gjorde ju förstås att min motivation ökade än mer. Ju fler erfarenheter man får av att ha kämpat och erövrat det man vill och önskar, desto bättre blir man på att kämpa. Vissa behöver mer återkoppling från utomstående, för andra räcker det med den egna tillfredsställelsen.

När jag iakttar vårt barnbarn Stella, ser jag hur hon kämpar med olika saker och att hon inte ger upp, förrän hon har lyckats. Hon försöker hela tiden bemästra så mycket som möjligt för att bli självständig. När hon lyckas med något, såsom att klättra upp till fönstret, sätta på sig vantarna, få ihop pusselbitar, så skiner hela hennes lilla ansikte upp. Arton månader gammal och hon visar redan grit.

Den här kämparandan har jag nytta av, när jag har bestämt mig för att öka vardagsmotionen eller att jag ska träna tre pass per vecka. Det handlar inte om att jag är disciplinerad. Det handlar om att jag vill uppnå ett mål och det kämpar jag för, så gott jag kan.

Jag tillsammans med min syster, som också har en mängd kämparglöd och jävlaranamma!