Handlar du för att du verkligen behöver det, eller för att det känns bra?

Rubriken lånade jag från en av Jacob Lidströms Instagrambilder. Frågan fick mig att tänka till. För det mesta handlar jag för att det känns bra och absolut inte alltid för att jag behöver det. När det gäller inköp, är jag faktiskt dålig på att köpa vissa saker jag verkligen behöver. Alla i min familj tycker till exempel att jag ska köpa nya glasögon. Mina nuvarande glasögon har en säkerhetsnål som håller i ena skalmen. Där det ska sitta speciella grejer för att skona näsan mot tryck, har jag en klistrat dit en möbeltass på ena sidan. Ja, du förstår ju att jag egentligen är i skriande behov av nya glasögon. Men det är som om jag inte tycker det är värt det riktigt. Jag använder dem så sällan (kort stund men varje dag). I går morse när vi var barnvakt, tog Stella av mig glasögonen ett par gånger. Min man sa genast med hopp i rösten "nu kanske du måste köpa nya glasögon". Till hans stora besvikelse höll dem.

Andra inköp gör jag för att det känns bra. Min senaste klänning jag köpte var absolut inget jag behövde, men det kändes bra att köpa den, eftersom jag tyckte den var smickrande för figuren. Skidorna jag köpte, var också något jag egentligen inte har behov av. Jag har velat haft egna längdskidor i många år. Men ärligt talat, så är det rätt snöfattigt här där vi bor, så det var ju inte så nödvändigt. Men det kändes jäkligt bra att köpa dem och jag är fortfarande lycklig som ett barn över inköpet.

Om man väljer att tolka ordet handla, att omfatta ordet och betydelsen handlingar, är det samma sak där för min del. Jag genomför handlingar för att det känns bra och inte alltid för att jag verkligen behöver göra det. När jag erbjuder mig att hjälpa någon med något till exempel, så gör jag det för att det känns bra att hjälpa någon, eller många gånger för att jag ska göra något som jag verkligen tycker är kul och inte för att jag behöver/måste eller förväntas hjälpa till. Jag tycker om att hjälpa till helt enkelt, särskilt när det är något jag samtidigt tycker är kul. När jag hjälpte Petra att klippa häcken, sy gardiner eller när jag hjälpte Kinna att spackla och måla.

När jag tränar, oavsett vad jag tränar, så gör jag det för att det känns bra och inte för att jag verkligen behöver det. Självklart är det ofta så att det som känns bra, samtidigt är något som jag behöver. Jag promenerar till jobbet så gott som varje dag istället för att ta bilen, för att det känns bra och inte för att jag behöver det, även om jag också behöver det. När jag kommer till jobbet känns det bra, att ha fått motionera, att ha fått upp pulsen, att ha fått en egen stund osv.

Likadant är det när jag ska äta något. Många gånger äter jag för att det känns bra, mer än att jag just då behöver äta. Det här gäller absolut när jag äter godis och kaffebröd. Sötsaker ger mig ett positivt påslag i kroppen. Vissa dagar då jag känner mig hängig eller ur slag rent allmänt, kan jag tänka "om jag bara hade en påse godis nu, skulle jag må så mycket bättre". Det sjuka är, att när jag då i dessa situationer har ätit godis, har jag verkligen mått bättre också. Smågodis förgyller bokläsning och tv-tittande, botar tristess, hunger, pms och ledsenhet.

Mat däremot, äter jag många gånger för att jag behöver det. När jag är på jobbet blir det ofta så, att jag får äta något (skolmat är inte alltid så himla gott) för att jag måste. Vissa dagar försöker jag inte tänka på vad jag äter, utan bara tuggar och sväljer, för att jag ska orka med resten av dagen. Jag är också bra på att tänka, behöver jag verkligen en portion mat till? Den frågan är bara retorisk för mig,  när det gäller godis.

Troligtvis skulle det vara väldigt bra om jag mer gled över till att handla när jag verkligen behöver det och mindre när det känns bra. Framförallt gäller det när jag gör inköp. Jag kan bli bättre på att tänka till, om jag verkligen är i behov av det jag planerar att köpa. När det gäller sötsaker har jag insett att det inte är något som jag verkligen behöver. Ska jag äta godis, är det bara för att det känns bra. Ibland vill jag äta något för att det känns bra, men jag kan begränsa det, så att det inte händer varje dag. Som tur är, känns det ofta bra för mig att träna och att träna ofta. Ändras det, får jag väl istället tänka att jag ska träna för att jag verkligen behöver det, även om det inte känns bra i stunden.

Jag inbillar mig att jag är en viss personlighetstyp, som överhuvudtaget väljer att utföra handlingar för att det känns bra. Förmodligen kan man kalla mig en känslomänniska, vilket troligen innebär att jag är sämre på att fatta rationella beslut och istället fattar många emotionella beslut.

Bilden är från 2012, när Steffie tog studenten. Klänningen jag har på mig där, slängde jag nyligen. Så de kläder jag köper, använder jag i många år, får jag ändå säga till mitt försvar