Mina mest irriterande egenskaper och vanor

Genom åren har jag förstått att jag har en del vanor/ovanor som är oerhört irriterande. Här kommer en lista!

Min så kallade "superhörsel" kan vara väldigt irriterande. "Vad är det som låter?", kan jag fråga och ingen annan hör något ljud. Men jag kan ju inte släppa greppet, utan måste till varje pris veta vad det är som låter. Det var ju bra, när slangen till tvättmaskinen hade släppt och det sprutade vatten i källaren. Jag hörde ljudet, men inte min man. Men annars är det inget vidare att höra alltför bra. Särskilt inte när folk tuggar med öppen mun, har en knarrig skinnjacka och inte kan sitta still, eller har ett irriterande biljud av något slag, när de pratar. Jag kan höra på min mans röst, om han nyss har ätit något, eftersom han låter på ett speciellt sätt på rösten. Så han kan aldrig lura mig att han inte har ätit, när han har gjort det. En fullkomligt värdelös egenskap!

Min energi och impulsivitet, som gör att min man kan lämna hemmet en morgon med ett vitt vardagsrum och kommer hem på kvällen till ett gråmålat vardagsrum. Den drabbar min man mest, till exempel när jag får för mig att såga ner ett träd och när jag handsågat halva, inser jag att det här orkar jag ju inte med. Då får han ta över. Min man får stå ut med att jag så gott som varje helgmorgon meddelar med pigg och glad röst "vad som står på dagens program".  Det är klart det är oerhört irriterande för honom många gånger.

Min bristande orienteringsförmåga är väldigt irriterande. Jag har noll koll på geografi och har svårt att hitta i nya städer (och för all del även i städer jag varit i flera gånger). Min man brukar ge utförliga vägbeskrivningar, visa via Google maps i streetview, så jag ska se hur det ser ut i området eller vad det står på skyltar där jag ska svänga. Även här är min man mest drabbad och jag själv förstås.

Min bristande ansiktsigenkänning gör att jag kan hamna i de mest konstiga situationer. Jag kan ta människor i hand flera gånger och tro att jag träffar dem för första gången. Numer förvarnar jag människor jag umgås med, att jag har svårt att känna igen folk, så de inte ska tro att jag är dryg.

Jag har ett bullrigt skratt. Ja det är nog en rättvist beskrivning med bullrigt. Dessutom är jag snar till skratt och har lätt att se det komiska i situationer. Det gör ju inte saken bättre precis. Ibland försöker jag kväva skrattet och skratta ett "litet skratt", men så dras jag med och tänker inte på att dämpa mig. Min mamma var också högljudd, så jag får skylla på arvet.

Min ovilja att laga mat. Nej, laga mat är tråkigt och inget för mig!

Mitt sinne för ordning och reda. Min man blir galen ibland när han lagar mat och jag diskar under tiden. Plötsligt är vispen borta, som han ska använda, eftersom jag har diskat den och lagt den tillbaka på sin plats. När han ska snickra, kan hans grejer vara undanplockade, vilket irriterar honom enormt. Det här är den egenskap som min man retar sig mest på.  Jag avskyr när det är oordning. Om det är det, vill jag helst kunna stänga dörren om rummet, så jag slipper se eländet. Fast jag tycker själv att jag har släppt efter lite och kan stå ut hjälpligt ett par dagar med oreda.

Min nyfikenhet (min man tyckte jag skulle kalla den här egenskapen för mitt kontrollbehov, men det låter ju så negativt), som gör att jag ständigt måste fråga honom (när han plötsligt rör sig) "vad ska du göra"? Men jag frågar honom för att till exempel veta om han ska hämta dricka och om han i så fall kan ta med även till mig. Han är däremot inte ett dugg nyfiken och undrar aldrig över något. Det gjorde att det var lätt att lura honom, när vi ordnade en hemlig födelsedagsfest för honom. Jag är övertygad om att jag skulle kunna ha ett hemligt liv, utan att han märkte något.

Ja, det var några av mina mest irriterande egenskaper och ovanor. Det finns säkert fler!

Ja, ja, min man har stått ut med mig i 27 år, trots mina egenskaper...