Det var tur att jag tog tag i grushögen i lördags, innan det kom snö. Sen dess har det snöat i omgångar. Idag hade jag bilen till jobbet. Tack och lov för det! När jag gick ut till bilen i morse blåste det, så benen blev iskalla. På förmiddagen gick jag till och från ett möte på annan plats. En promenad på 15 minuter gånger två. Inte lång stund och ändå frös jag om benen.
Jag var bjuden på lunch hos Sofie (mellersta dottern) idag och hade tänkt att gå tillbaka därifrån till jobbet. Men efter en mycket god lunch i värmen hade jag ingen lust att gå till jobbet. Då snöade det dessutom. Samtidigt vill och behöver jag motionen. Jag känner ju själv hur mycket piggare jag blir.
Så efter kvällsmackorna letade jag reda på mina termobyxor. De hängde prydligt på galge längst in i garderoben (helt otippat och jag letade i alla möjliga omöjliga klädhögar innan dess). När jag med stor möda trängde på mig dem insåg jag snabbt att de inte skulle kunna gå att knäppa. Istället fick jag gå med både dragkedjan nere, fickorna öppna och knappen (naturligtvis!) oknäppt.
Ja, jag gick i en timmes tid utan att byxorna hasade ner. Konstigt men sant! Benen och rumpan höll sig i alla fall varma och byxorna höll sig som sagt var uppe. Jackan dolde den krassa sanningen. Vardagsmotionen är avklarad och de trånga termobyxorna motiverar mig bara till mer motion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar