Samma år som pappa dog, blev jag alltmer stressad, fast det förstod jag inte själv. Han hade varit sjuk länge och haft hemtjänst. Ändå var jag där nästan varje helg och städade hos honom. Jag skötte hans tvätt. Ständigt led jag av dåligt samvete över att jag inte hälsade på honom tillräckligt ofta. När han dog, var det på sätt och vis en lättnad. Slut på tvätt, städning och dåligt samvete. Jag tror inte jag hade mäktat med att leva så ännu fler år. Jag började hjälpa dem redan när mamma blev sjuk och inte orkade med hemmet. Samtidigt tränade jag på med mina tre löppass per vecka. När mamma dog, blev jag nästan manisk med träningen. Plötsligt blev det än viktigare för mig att bli och behålla en så bra form som var möjligt. Jag skulle bli den bästa versionen av mig själv. Allt för att hålla mig så frisk som möjligt och samtidigt förberedd om jag blev drabbad av sjukdom.
När vi syskon hade rensat pappas boende och allt var klart, började jag må sämre och sämre fysiskt. I efterhand förstår jag ju att det inte alls var konstigt. Men då förstod jag inte vad som hände. Tvärtom tyckte jag att nu har jag mer tid över till mig själv och träning. Jag tränade efter program och pressade mig för att bli snabbare. Nu kunde jag ju verkligen fokusera på mig själv. Det enda som hände var att träningen gick sämre och sämre och jag flåsade mer och mer. Jag var övertygad om att det var något fysiskt fel på mig och var orolig för att det var lungcancer. En dag minns jag att jag somnade sittande på en hård stol, medan min man snickrade på trädäcket till spabadet. Tröttheten var överväldigande och mitt blodtryck som alltid varit långt var plötsligt skyhögt. Den sommaren var inte alls bra för min del. Nej, i det där skicket vill jag aldrig mer befinns mig i!
Men nu upplever jag att jag är på väg tillbaka till ett gladare och starkare jag.
 |
En suddig bild på mig och mina föräldrar på min student 1983
|
 |
| Jag vill känna mig stark och frisk igen! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar