Underbart väder och jag inledde dagen med frukost på balkongen. Min man fortsatte att sova och jag satt i solskenet och njöt i två timmar, samtidigt som jag läste en pocketbok. Halv tio bytte jag om och gav mig iväg för att genomföra ett långpass. Men jag kom inte så långt. Jag hade just kommit ur skogen bakom vårt hus och skulle korsa vägen, när jag snubblade på en kant och flög handlöst rakt fram i asfalten. I sista stund fick jag fram händerna och tog emot mig, annars hade jag skrapat ansiktet. Nu nuddade jag ansiktet mot asfalten, men klarade det i alla fall. En snabb blick till vänster avslöjade att en person närmade sig mig med stormsteg. Klumpigt tog jag mig upp med värkande händer, knän och höger höft. Det gjorde så ont att jag ville stortjuta. Men det gjorde jag inte. Istället försökte jag gå hemåt så graciöst och rakryggad jag kunde. Väl hemma kunde jag konstatera att tightsen var hela men skitiga av vägdamm. När jag tog av dem uppenbarade sig fina skrubbsår. Jag hade glömt hur jobbigt det är med såriga knän som stränar. Händerna klarade sig bättre. Tack och lov för det! Höften gjorde ont en bra stund men smärtan gav sig så småningom. Mest stukad blev min självkänsla. Vad har jag för fjantigt löpsteg när jag snubblar mig fram?! Nej, hädanefter får jag lyfta på fötterna bättre!
Skam den som ger sig! Jag hade bestämt mig för ett långpass (för mig i min nuvarande träningsstatus är det långpass, men jag är medveten om att för andra är det inte det) och att det skulle ske idag. Så på kvällen gav jag mig iväg och det blev 6 kilometer på 44 minuter. Mitt mål är att mina långpass ska bli 90 minuter, som de var en gång i tiden. Men sedan mitt uppehåll får jag gå varsamt fram.
För mig är det en otrolig vinst att klara 6 kilometer och inte vara helt slut. Förra våren gick löpningen allt sämre för mig och till slut orkade jag inte springa en kilometer ens. Jag var på väg att bli utbränd men det fattade jag inte.
Nu är jag på väg tillbaka. Mina förutsättningar är bättre nu med nytt arbete som innebär mindre stress. Jag försöker att tänka på att återhämta mig bättre efter ansträngning genom att vila. Två gånger per vecka tränar jag styrka, men på mina egna villkor. Igår tränade jag med TRX:n igen till exempel. Jag gör de övningar jag tycker är roliga med fokus på lust och glädje och inte plikt och måsten. Träning ska vara kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar