Affirmationer

När jag läste psykologi och fick lära mig om affirmationer, var det ett sådant där "aha-moment" för mig. Affirmationer kan liknas vid positiva mantra, som du tänker om dig själv. De här positiva tankarna ska peppa dig och ge dig bättre självförtroende. Många idrottsmän använder säkert affirmationer. Tankar som "jag klarar det här, jag är stark, jag är snabb" är exempel på affirmationer. Man kan välja vilket mantra man ska ha och så upprepar man mantrat så ofta man kan. Till slut, kommer mantrat så gott som automatiskt, väldigt fiffigt.

Det lustiga var, att när jag kände igen och förstod konceptet affirmationer, förstod jag också för första gången att jag inte hade använt affirmationer på rätt sätt. Mitt mantra var nämligen inte positivt och hade funnits i många år. Den första gången som jag medvetet minns att jag använde mig av det, var jag 12 år och satt i väntrummet hos tandläkaren. När jag läste psykologi, var jag i alla fall 34 år, så det är ju en oerhörd lång tid att använda sig av ett negativt mantra.

För att göra saken ännu värre, hade jag dessutom kopplat mantrat till fysisk rörelse. Det gjorde ju att det satt än hårdare. Jag rörde nämligen på mina fingrar i takt med mantrat. En bokstav i mantrat, för varje finger och hela mantrat bestod av tio bokstäver. Mantrat kom upp, så fort jag var i påfrestande situationer. Mitt mantra var inte i jag-form, utan ställt som till tredje person. Det knäppa är, att trots att jag förstod att mitt mantra val självdestruktivt, dröjde det ytterligare år, innan jag tog tag i det och bytte ut det.

Så vad var mitt negativa mantra då? Var det verkligen så negativt, kanske någon undrar. Det var det verkligen och det tog oerhört lång tid innan jag lyckades få bort det som automatiska tankar. Mitt mantra löd: "Du din idiot". Tänk dig själv, om du i påfrestade situationer, får upp mantrat "du din idiot" som upprepas gång på gång. Inte särskilt lugnande eller självreglerande, eller hur! Mantrat gjorde inte att jag blommade upp, vågade öppna munnen eller utmanade mig själv. Jag blev ju som en mussla, livrädd för att avslöja min idioti. Mantrat kunde även dyka upp, när jag gjorde misstag. Särskilt om misstaget genomfördes när andra bevittande det. Då kom mantrat upp som en extra inre bestraffning "Du din idiot". Mer regel än undantag, upprepades mantrat oerhört många gånger i tankarna också, så jag verkligen skulle veta hur idiotisk jag var.

När jag i fyrtioårsåldern, äntligen beslöt mig för att byta affirmation (egentligen kan jag nog inte kalla mitt negativa mantra för affirmation, just på grund av att det var negativt), var det viktigt för mig att det skulle innehålla tio bokstäver. Jag förstod att jag måste ha samma fysiska rörelse, för att kunna släcka ut/ta bort det negativa mantrat. Så från fyrtio års ålder, hade jag istället affirmationen "jag är så bra". I början tyckte jag det var svårt att ha en sådan affirmation. Jag var rädd att bli självgod och det kändes genant, som om jag bluffade. Att gå från att vara idiot till att vara bra, var ett stort steg.

Varje gång jag hamnade i en påfrestande situation och det gamla mantrat kom upp, tvingade jag bort det, med det nya mantrat. Känslorna av pinsamhet, genans och rädslan för att bli självgod, tryckte jag bort. Det var ju inte som att jag annonserade "nu har jag en positiv affirmation", inte en enda människa känner till mitt tidigare mantra eller min nya affirmation. Det tog som sagt lång tid, innan det negativa mantrat försvann. Hur lång tid, minns jag inte. Det negativa mantrat är utsläckt, men det positiva mantrat har aldrig fått "samma status". När jag blir orolig/pressad får jag inga automatiska tankar alls längre och det är en otrolig vinst för mig.

Är det inte lite typiskt att negativa tankar lättare fastnar, blir trovärdiga och automatiska, än positiva?! Kanske gav jag inte affirmationen tillräcklig lång tid? Den här jantelagen, sitter kanske hårdare än jag tror. I den tid jag växte upp, var det än fulare än nu, att lyckas och framhäva sig själv. Möjligen sätter sig de tankar vi har i barndomen hårdare än andra? Som barn och tonåring, är känslorna mer intensiva och då är säkert chansen/risken (beroende på vilket mantra) större att det fäster hårdare.

Även om jag inte längre använder mig av affirmationen "jag är så bra", använder jag mig av andra affirmationer. Det lustiga är att de effektivaste affirmationerna för mig, är de som är ställda i tredje person. Förmodligen säger det en del om min personlighet, men jag har inte tänkt utforska det i det här inlägget. Jag bara konstaterar att det är det som fungerar bäst för mig. När jag springer har jag haft nytta av affirmationer såsom "du orkar, du är stark, ta det lugnt du klarar det här".

Även om ingen människa har känt till mina affirmationer, har mina äldsta vänner sett en förändring i min personlighet. Speciellt en vän har reagerat. Hon har sagt att hon upplever att jag har blivit öppnare, att jag bjuder mer på mig själv,  samtidigt som jag har blivit mer självsäker. Förmodligen tror hon att det är något som har kommit med åren. Många människor verkar tro att personlighetsförändringar bland annat, är ett resultat av att man blir äldre och klokare. Men våra tankar styr mycket av våra känslor och vårt agerande/beteende. Det är rätt häftigt att inse att vi kan förändra mycket av vårt beteende, "bara" vi förändrar våra tankar. Affirmationer är ett verktyg att ta till, när man vill förändra sitt beteende.

Tankar, såväl negativa som positiva. påverkar våra känslor och beteende.