Stress och återhämtning

Sedan förra helgen har jag haft stressymptom. Yrsel har kommit och gått och igår förmiddag, när jag klev ur bilen i Örebro, kände jag själv att jag fick kämpa för att gå rakt. Jag ville hela tiden luta mig mot höger sida, som ett slags vandrande lutande torn i Pisa. Det var så absurt att jag inte kunde annat än skratta. Jag och Malin åt lunch i lugn miljö. Vi har hittat ett lunchställe ovanför biblioteket i Örebro, där det är tyst, ljust (stora fönster och många lampor) och generöst möblerat (så man sitter inte nära bordsgrannarna).

Under lunchen kände jag hur jag långsamt hittade tillbaka till lugnet. Sen gick vi till vår handledare (världens bästa psykolog som heter Karin) och genast jag satte mig i hennes rum, kände jag hur bra jag mådde. Vissa platser är förknippade med positiva känslor, lugn och trygghet och då kickar den känslan in automatiskt, har jag märkt. Det har troligen blivit en betingad respons. Tyvärr är det likadant åt andra hållet. När platser har blivit laddade med hög stress, oro och ångest. Lasarettet är en sådan plats för mig. Det räcker med pipljuden från patienters larm, doften av handsprit för att jag ska få hjärtklappning. Min mamma tillbringade sin sista tid i livet på lasarettet och det är det som har satt sina spår.

 

Nåväl, när jag så småningom kom hem, upptäckte jag att min man hade handlat och börjat laga tacos. Jag älskar tacos! Inte bara själva rätten, utan det där småplockandet och pysslandet som blir med maten. Måltiden blir lite längre, med allt pysslande och det är mysigt, tycker jag. Efter en tuff vecka tyckte jag att jag var värd smågodis. Det är så typiskt mig att resonera så. Godis är både tröst och belöning för mig. Under en tid hörde godis också ihop med läsning för mig. En bra bok och en godispåse var lyx för mig. Medvetenheten om godisets funktion för mig, har i alla fall gjort att jag inte väljer att köpa det, varje gång jag känner suget. Igår valde jag, i all fall, att efter maten åka till en godisbutik som alltid har bra sortiment och riktigt färskt godis. Min man och jag åt upp varje smula och jag bestämde mig för att bara njuta och strunta i att ha dåligt samvete.

 

Strax innan klockan nio somnade jag i min fåtölj (sockerchocken gjorde väl sitt), helt utmattad. Jag vaknade till strax efter en kort stund och bestämde mig för att gå och lägga mig. Min man fnissade lite åt att jag skulle lägga mig när klockan knappt var nio. Men jag somnade snabbt och sov djupt, ostört fram till klockan var strax före sju i morse. Underbart att få sova ostört och jag hann till och med drömma en massa konstiga drömmar. Var kommer alla underliga idéer i drömmarna ifrån?

 

Åh, vad bra det kändes att vakna i morse utan att ha en massa "måsten" hängandes över mig. Jag vet att jag idag får minst två morgontimmar på egen hand (eftersom min man la sig senare och sover därmed längre) i lugn och ro. På förmiddagen ska vi åka till min syster. Jag ska hjälpa henne att sätta upp gardinerna jag har sytt (hoppas, hoppas att de inte är för korta!). Hon är bra på mycket, men det här med att piffa till det med textilier är inte hennes grej. Jag är lite bättre på det och tycker dessutom att det är roligt. Så jag ser verkligen fram mot förmiddagen. Därför tror jag inte att det blir ett moment som ökar min stress.

 

Återhämtning efter en längre stressig period, är superviktigt. Jag ska försöka slappa, bara göra roliga saker och återhämta mig under helgen. Men sen måste jag även dra ner på arbetskapaciteten under arbetstid. Min chef har uttryckt att hon upplever att en av mina starka sidor är, att jag har en sådan arbetskapacitet. Kan så vara, men jag kan inte arbeta på full kapacitet hela tiden. Till slut går jag sönder och vem är förloraren - just det, jag! Därför måste jag dra ner på kapaciteten, helst till lite lägre än 100 %, för att återhämta mig och hamna på "normalläge" igen.

 

Sammanfattningsvis vill jag bara uttrycka att när man har fysiska stressymptom, räcker det inte att koppla av kvällar och helger. Det måste även till förändringar på arbetsplatsen. Vi har bara ett liv, det gäller att vara rädd om det, eller hur!

 

Det blåser och regnar ute. Längtar efter snö och stillhet!