Tänk att det (för mig) är så svårt att kämpa för min egen arbetsmiljö. I morgon ska jag träffa chefen och berätta att mina arbetsvillkor måste förändras. Sex timmars möte per dag är inte en rimlig arbetsbörda med all dokumentation som följer, med mötesprotokoll och åtgärdsprogram. Känslan av att aldrig hinna bli klar i tid, att alltid släpa med uppgifter, att hafsa för att hinna mer, att inte hinna reflektera. Kroppen som börjar protestera genom yrselattacker, borttappade ord och glömska.
Jag vet redan hur jag kommer känna mig i morgon vid samtalet. Jag kommer känna mig gnällig (det är ju inte första gången jag hamnar i den här situationen), besvärlig, omständig blandat med ledsenhet.
Dessa känslor har jag aldrig när jag kämpar för elevers rätt till stöd. Då känner jag mig istället kompetent, stark och har råg i ryggen (bland annat av rådande styrdokument).
Vad är det för faktorer som har gjort mig till en sådan mes, när det gäller min arbetssituation? Är det uppfostran? Är det samhällets struktur? Många gånger upplever jag att vi kvinnor förväntas arbeta hårt (hårdare än män?), vara flexibla och klara att hålla många bollar i luften. Det blir lätt en (medveten eller omedveten) förväntan att vi ska vara "duktiga flickor". Förväntningarna kommer inte bara utifrån, utan lika gärna innifrån (uppväxt?).
Är det värt att hoppa runt i ekorrhjulet och snurra på allt snabbare och riskera att bli sjuk? NEJ! Absolut inte!
Så i morgon ska jag kämpa och stå upp för mig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar