Måndagsträning med TRX

När jag kom hem från jobbet åt jag lite snabbt och därefter plockade jag fram TRX:n och gick ut på altanen. Temperaturen var perfekt där, lagom svalt och med utomhuskänsla. Jag hade med mig surfplattan, så jag kunde spela min favoritlista på Spotify. I min jobbtelefon hade jag en intervall-app jag använde mig av. Jag växlade mellan 30 och 45 sekunders intervaller, beroende på vilka muskler jag jobbade med. Benmusklerna fick kortare intervaller, då jag är rädd om knäna. Sex olika övningar blev det för benen, två rygg, fyra armar, fyra mage. Absolut jobbigast var den statiska plankan. Sen blev det strech, vilket jag slarvar med alldeles för ofta. 

För övrigt surfar jag runt och kikar på pulsklockor. Överst på önskelistan står en pulsklocka med GPS, så jag kan se vilken snitthastighet jag håller. De är rejält dyra och jag har just beställt ett par nya löparskor, så det får vänta. På tal om väntan, så längtar jag efter att få tillbaka min mobil, som är på reparation. Att det ska ta sån tid! Suck! 

RRS pass tre, check!

Idag skulle jag springa 5 km på 30 minuter. Hur sjutton ska jag klara det som tidigare bara har klarat det på 35 minuter? Är det ens rimligt? Så gick mina tankar. Men Therése och Ida frågade bara vad dagens uppdrag var och så, jaha, då sätter vi igång. Therése kollade så vi höll tempot. Hon blev min hare, så att säga. Ida och hon pratade på som vanligt. Det är bra, eftersom det distraherar mig lite. Första varvet (ett varv är knappt 2,3 km) fick jag en dipp mot slutet, men det ignorerades. I andra varvet kom jag in i en andra andning, men mot slutet gick det så tungt, så tungt. Så när Therése frågade om vi skulle springa lite till, för att få ihop 5 km, så jag "nej, det kommer inte på tal".
Trots att det inte blev 5 km, är jag sjukt nöjd. Gränsen för vad jag klarar har flyttats fram och det rejält. Vi påminde oss om hur det var första varvet vi sprang för några veckor sedan, när jag kippade efter andan och fick stanna två gånger.
Therése påminde om att man blir bara bättre om man springer med dem som är bättre. Man måste ur bekvämlighetszonen. Vad gör väl det, att jag blir lite kräkfärdig efteråt...

Botemedel mot vallningar

För mig fungerar jogging fantastiskt bra som botemedel mot vallningar. gånger i veckan joggar jag och inte ens särskilt lång stund varje gång. Fast, jag flåsar och kämpar, så det är inte lätt som en plätt för mig, men som sagt, det är ju inga långa stunder.

 

En annan fördel med jogging är, att jag känner mig så mycket piggare. Kanske jag så småningom kan förmå mig att jogga innan frukost till och med. I morgon är det dags för mig att jogga 5 km. Ida, Therése och jag ska ses klockan 9 på spåret. Det känns pirrigt, eftersom de är så himla snabba. Fördelen med att vi är tre är, att de kan prata med varandra och jag kan koncentrera mig på att andas (överleva). Eftersom klockan flyttas fram i natt, blir det till att lägga sig i tid i kväll.

 

 

 

Skogsturer är det jag gillar allra bäst! Doften, ljuden av fåglar, lugnet - underbart!

Dagens uppdrag att genomföra

Varje gång jag ska ge mig ut på en runda, känner jag ett inre motstånd. Nu när jag kör efter ett program, peppar jag mig själv genom att tänka "du har ett uppdrag och det är bara att genomföra". Jag vill bli uthållig och snabbare och då måste jag fixa det här. Så jag joggade i 10 minuter långsamt som uppvärmning, därefter sprang jag i fem minuter med fart. Jag har ingen koll på vilken hastighet jag springer på, utan ökar bara rejält. Sen följde fem minuters långsam jogg följt av fem minuter snabbt tempo och därefter 10 minuter långsam jogg. Totalt blev rundan om 4,8 km och det var ju bra.  Troligen tog jag i lite för mycket under den första intervallen, eftersom den andra gick såååå tungt.  Ja, ja jag lär mig efter hand. Det är inte lätt att hålla koll på snittiden när jag bara har en mobil till hjälp.

Jag är sjukt nöjd och peppad över att jag har klarat av det här passet på egen hand. Mina ben känns dessutom bra i såväl benhinnor som knän. Men jag har märkt att jag slår ihop knäna (blir kobent) när jag blir trött i benen. Knäna liksom "wobblar" och slår i varandra (uttycket att vara så kobent att det slår gnistor mellan knäna, har man ju hört). Jag behöver träna ben, antar jag...

Röhnisch Running School

Ikväll var det dags för det första passet i RRS och det var ett intervallpass. Jag skulle springa i ett visst (snabbt) tempo i 30 sekunder, vila i 30 och köra 5 sådana omgångar. Därefter skulle jag köra 5 st 40x20. Jag har ingen pulsklocka med GPS och kan därför inte se vilket tempo jag springer i. Med hjälp av en tabata-app ställde jag in den på fem omgångar 30x30. Jag joggade hemifrån som uppvärmning och satte sedan igång. De fem första intervallerna bara swishade förbi. Härligt! Jag tog i och sprang fortare än vanligt helt enkelt och när det var vila, joggade jag extremt långsamt. De följande fem intervallerna sprang jag likadant, eftersom jag upptäckte först hemma att det skulle ha varit 40x20. Så kan det gå, när man har bråttom. De fem sista gick lite trögare, men fortfarande sprang jag snabbare än normalt (upplevde jag i alla fall).

Vet ni vad jag upptäckte? Jo, att jag för första gången tyckte det var kul att springa! Det var kul för jag kände att jag behärskade det och jag upplevde att det gick så fort. Swish, så var rundan avklarad. Så kul!

Sååå glad :D

Dagens runda avklarad!

Klockan nio mötte jag upp Ida och Therése vid spåret. Nervositeten skjöt i höjden, när jag såg att Therése också skulle med på vår runda. De är oerhört snabba de här tjejerna! De pratade hela rundan (2,2 km) om ditt och datt och jag svarade enstavigt och koncentrerade mig på andningen. Faktiskt gick det lite bättre idag. Det kan bero på att jag har börjat medicinera med min astamedicin Pulmicort. Jag har aldrig tyckt att jag behöver ta astamedicin, eftersom det är allergiastma jag har. Mina besvär har aldrig varit så stora att jag fått andnöd. På vår, sommar blir jag lite hostig, slemmig i luftrören, snuvig, nysig och får kliande ögon. Men, det var många år sen jag upplevde det som hemskt besvärande (jag och omgivningen har väl vant oss). Kanske är det dags att inse att jag behöver medicin...

Jag har anmält mig till Rönnisch running School, som Lofsan och Ida håller i. Första uppdraget var att ta reda på vilken form man är i, för att kunna få ett anpassat program. Under tolv minuter skulle man "tagga lite extra" och se hur långt man kom. Jag kom nästan exakt två kilometer på 12 min. Utan Ida och Therése hade jag aldrig klarat att pressa mig på samma sätt.
Efter vårt varv, fortsatte Therése med springandet och Ida och jag gick 4,5 km. Det känns lite i benhinnorna i början av varje tur, men det försvinner snabbt efter hand. Hoppas kroppen vänjer sig snart!

Nästa runda ska vi springa längre. Vi ska ta lite knappt ett halvt varv till i samma tempo,  tycker Ida. Jag är så glad och tacksam för hennes sällskap och peppning!

Att springa med kippande andning...

Äntligen har jag fått in lite Trx-träning! Axlar, armar, rygg och mage fick sig en omgång. Därefter småjoggade jag till spåret där Ida mötte upp. Vi började jogga, men farten höjdes successivt (av någon underlig anledning) och snart sprang benen och min kippande andning startade. Herregud vad hemskt det är! Det känns som att springa intervaller, med den skillnaden, att jag aldrig joggar eller stannar emellan. Inte blev kippandet mindre i motvinden. Så många gånger kom tankarna på att ge upp. Men Ida peppade "gud vad duktig du är" och jag kippade och kippade (undrar om jag är blålila i ansiktet?). Rundan om drygt två kilometer klarades av utan gåstopp den här gången(seger i sig).  Därefter gick vi ett varv. Efter en kilometers gång, kände jag mig "normal" igen och kunde rappa på stegen lite.  Sammanlagt blev det en timmes träning. Nu är jag trött, nöjd och glad =)

Joggingrunda avklarad

Nej, kvällen blev inte som jag hade tänkt mig! Slutade inte jobba förrän 17:30. Eftersom det var mulet ute och redan på väg att skymma, skyndade jag mig att byta om och gav mig iväg på min tur om 3km. Det gick bra och framförallt gick det i min fart. Turen tog 21 minuter och det är helt ok, tycker jag. Herregud, jag är ju nybörjare på det här!  Men när jag kom hem kunde jag inte förmå mig att köra Trx-övningar. Istället kastade jag mig över maten, som min snälla man fixat och sen blev det strech. Nu är jag nöjd att jag i alla fall tog en runda, trots hunger och trötthet.
För övrigt saknar jag min mobil som är inskickad på reparation. Appen Endomondo fungerar inte i min jobbmobil, vilket är himla trist. Suck! Teknik som inte fungerar är det värsta jag vet. 

Att känna sig stark

Det här med att jogga tre gånger per vecka, har väl gått någorlunda för mig. Men bål- och benträning har det varit sämre med. Nu ska jag ta mig i kragen och köra två pass per vecka med Trx:n hemma. Mitt gymkort går ut den här månaden och jag tänker inte förnya det förrän i höst. Jag som inte har klarat att träna på egen hand, ska göra det i vår och sommar. Det kommer gå bra, nu när jag har träningskamrater att få draghjälp av.

Varför träna styrka? Förutom att det ska vara bra när man är äldre, gillar jag att vara stark. Känslan när snöskottning, handgrävning, skräpkastning eller dylikt går lätt, är underbar. Känslan när jag klarar att göra flera Burpees och armhävningar är så himla peppande. Den vill jag inte tappa, för att jag väljer att fokusera på jogging just nu. 

Så i morgon blir det till att plocka fram Trx:n och köra lite styrka innan joggingturen.

Kort tur med betoning på fart...

I morse fick jag ett sms av Ida där hon frågade om jag skulle hänga på och springa (inte jogga) en kort tur. Naturligtvis nappade jag på det erbjudandet och klockan nio möttes vi på spåret och där började mitt livs hemskaste två kilometerstur. Jag tänkte "hur svårt kan det vara att springa två km?" Jävligt svårt, kan jag säga! Ida sprang med lätta steg och pratade glatt under tiden, helt oberörd. När vi kommit halvvägs undrade jag om jag skulle kunna svimma av syrebrist. Det kändes som jag fick kippa efter luft hela tiden. Benen var pigga, men andningen (läs konditionen) var helt kass.  "Försök att andas med magen" instruerade Ida bekymrat. Ja, sa jag och tänkte hur fasen ska det gå till när det känns som jag har en stor ballong i brösten som sitter i vägen. När vi hade kommit lite mer än hälften, fick jag erkänna att jag måste gå lite för att hämta andan. När vi hade en tredjedel kvar fick jag gå igen. Spring du före, uppmanade jag Ida och såg för mitt inte öga hur jag skulle kunna jogga i mitt behagliga tempo själv. Nehej, sa Ida och så var det bara för mig att bita ihop och låtsas att jag inte dog invärtes. För jag ville ju inte förstöra för henne. Det var den värsta tur jag någonsin tagit men med all säkerhet den snabbaste turen jag genomlidit. Två kilometer i raketfart, tack för det Ida!

Lördag

Tjugo över sex, tyckte kroppen det var dags att vakna. Blundade hårt, försökte slappna av, men nej, det gick inte. Bara att gå upp och fixa frukost. Konstaterade att jag är snuvig som sjutton, men knät känns helt ok. Tittar ut genom fönstret, upp i skogen och försöker känna lust att jogga, men nej, inget händer. Öppnar fönstret och blåsten får genast ett grepp om fönstret som fladdrar. Nej! Det är nog bra att vila knät en dag till och jag är ju jätte snuvig (även om jag känner mig helt normal för övrigt). Om jag joggar idag, kanske jag blir ännu sjukare och så får jag kanske ont i knät igen.

Suck! Självdisciplinen är usel, konstaterar jag och ägnar mig en stund åt den bärbara datorn, som jag lyckats (oavsiktligt) ställa in skärmen på, så att allt visas i minitypsnitt. Ger upp och försöker skrämma liv i mobilen, som numera tycks ha en egen vilja, sen jag tappade den i golvet. Den gör numera saker på egen hand, såsom att plötsligt ringa upp personen jag sms:ar, eller ta kort när jag försöker avaktivera skärmlåset. Teknik och jag, vi går inte ihop och lägger ifrån mig mobilen, med en filt över, för tänk om den fotar mig nu, där jag sitter blek med stripigt hår och röd näsa. Kan den fota på egen hand, kan den säkert lägga upp kort på sociala medier också. Hm, försöker att tränga bort mina paranoida tankar om att någon har "tagit över" min mobil.

Lika bra att ägna sig åt lite hederlig städning och flytta om alla dukar in till mitt fina skåp jag hittat på loppis. Skönt att det är lördag! Solen skiner, fåglar kvittrar och jag kan göra precis vad jag vill. 

Tufft backpass

Ikväll blev det ett backpass. Hujeda mig vad kämpigt det var! Mitt vänstra knä knorrar och i uppförsbackarna gjorde det skitont. Jag går mycket i trappor nu på jobbet och tror faktiskt det är det jag känner av. Ja, ja nu är backarna gjorda och jag kan pusta ut. Knepigt det där med fokus. Nu när knät gjorde ont, tänkte jag inte på hur dåligt flås jag har. Mitt fokus var hela tiden på knät och jag mixtrade med mitt steg. Allra bäst fungerade det, när jag drog upp knät rejält och landade på hälen. Måste ha sett jättekul ut, när jag kommer joggandes med höga knän i uppförsbacke. Det där vad folk ska tänka och tycka, bryr jag mig allt mindre om och det är himla befriande. Alla har varit nybörjare och jag gör mitt bästa, mer kan jag inte göra.

Nu har jag blivit inbjuden till ortens löparliga, vilket innebär att jag kan få sällskap om jag vill. Fast de löper/springer och jag joggar, så det dröjer nog innan jag har självförtroende nog att haka på...

Japp, nu är veckans första joggingtur avklarad!

Idag hade jag tur och kunde sluta tidigare för att hinna med att besöka min pappa, innan jag bytte om och gav mig iväg på en joggingtur. Att skriva om mina joggingturer på bloggen, är mitt sätt att få dem gjorda. Om jag inte skrev om dem här, skulle de aldrig bli av! Fortfarande är det fruktansvärt motigt att jogga, tycker jag. Min strategi är att ha musik i öronen (för att inte bli livrädd när jag hör mig själv flåsa) sen förhandlar jag med mig själv hela tiden: "bara till den kröken, nej men det gick ju bra, nu behöver du bara ta dig till nästa krök" osv tills jag har klarat av en rimlig runda. Första femhundra metrarna var nedförsbacke idag, resten joggade jag på ett grusspår (skonsammare än asfalt).  En gående jag såg på håll kom jag (till min glädje) ikapp och förbi. Sen gick jag uppför de fem hundra metrarna och försökte att tänka på att aktivera rumpan, eftersom det ska vara bra (har jag hört).

När jag kom hem tränade jag lite med bollen. Låg på rygg med fötterna på bollen och rullade den in och ut (10x3) och "låste" bollen mellan fötterna samtidigt som jag höjde och sänkte benen (10x3). Sen kände jag mig lite kräkfärdig och stretchade istället. Nu blir det till att äta keso med skinka och grönsaker.

Annorlunda helg

Jag är helt slutkörd så här på söndagskvällen. Hela helgen har vi hållt på i gästrummet. Nu är det så gott som klart. Men jag har även kört skräp till tippen, varit på loppis och hjälpt ett par kompisar med skräpkörning. De har köpt ett hus, där ägaren lämnade allt, utom en säng och ett bord. Allt innebär till exempel att handdukar, lakan, kläder (inklusive smutstvätt), skor, husgeråd, matvaror och så lite smutsig disk ovanpå det,var kvar i huset. Det är ett tvåvåningshus, som var fyllt av möbler. Som tur är vår vi ett gäng som högg i och mina kompisar hade hyrt en bautastor kontainer. Efter fyra timmar var huset tömt och kontainern de trodde skulle fyllas under en månads tid, var överfull.

Summan av helgens aktiviteter är, att jag har rört mig nonstop, men ingen jogging. Mina ben är trötta ändå (känns som om jag skulle vilja skruva av benen från höfterna, likt en barbiedocka). Jag ska försöka få till det imorgon, men vet samtidigt, att jag ska besöka min pappa efter jobbet. En liten tur borde jag hinna med. 

Backträning avklarad

Bytte om efter jobbet och utmanade backen bakom vårt hus. Så himla trögt gick det. Det var bara att bita ihop och kämpa på, men jag orkade inte att öka antalet från 8 till 10, utan joggade lite längre och i två andra backar också istället. Det blev en liten längre sträcka den här gången, men på usel tid. Suck!

Kompressionsstrumporna är invigda,men jag tycker inte att jag märkte av dem något. Kanske behöver jag en mindre storlek?

Kommer jag någonsin tycka att det här är kul?

Lite shopping

Avvaktar med joggandet ännu en dag, då jag har känningar i höfterna fortfarande. Istället blev det lite shopping. Tapet till gästrummet, matta och matchande filtar till tv-rummet. Bilden är från Indiska. De har mycket fint och jag var intresserad av ett brickbord, men jag sansade mig och köpte det aldrig.

Kompressionsstrumpor

Mina benhinnorn kändes svullna igår kväll, svullna och liksom svampiga. Turligt nog gör de inte det minsta ont nu och svullnaden har också gått ner. Men jag har i alla fall béställt ett par kompressionsstrumpor från Sportamore, då min kollega Ida har övertygat mig om, att det måste man bara ha för att skydda benhinnorna. Benhinnorna är ok som sagt var, men mina höfter, aj, aj, de är inte att leka med idag. Ida råder mig att strecha rumpan efter varje joggingtur. Hon säger att rumpmusklerna har fästen i höften och det är förmodligen dem jag känner av. Jag tror ju på det Ida säger, eftersom hon är van löpare och dessutom skolsköterska. Så hädanefter ska jag verkligen strecha bättre efter jogging.

 

Min långtur...

Äntligen fick jag till en längre joggingtur! Direkt efter jobbet bytte jag om och stack ut. Långsam, lång joggingtur stod på schemat. För en gång skull kändes det riktigt bra att jogga. När jag hade kommit drygt fem km var det kämpigt i uppförsbackarna, men det tog jag igen i nedförsbacken. Benen kändes bra, andningen också och jag intalade mig att alla har varit nybörjare, när andra swishade förbi med spänst och längd i löpsteget. Drygt åtta km blev det och jag tror det är det längsta jag har joggat i vuxen ålder. Känns himla bra!

  

Varför göra det lätt för sig...

Vaknade och mådde uselt. Illamåendet sköljde över mig i vågor och jag var helt säker på att jag fått maginfluensa. Åt frukost och väntade, men nej, ingen magsjuka startade. Bestämde mig för att avvakta joggingturen och istället pyssla med gästrummet. Då hade jag nära till badrummet, ifall att.

Mitt humör var nu inte glatt, kan jag avslöja. När jag hade spacklat 2/3 av rummet insåg jag att spacklet inte skulle räcka. Väggarna var täckta av gammalt klister efter glasfiberväven och kändes som blindskrift. Inte hade jag lust att köpa mer spackel, utan provade en ny teknik. Väggarna blöttes med blomspruta och därefter skrapade jag bort "blindskriften" med spackelspaden. Blöta och skrapa, blöta och skrapa. Tapetresterna kom ner i stora, blöta, kalla, klistriga sjok. Blä, men det gick snabbt att få väggarna rena. En gul skiva (någon typ av gipsskiva) framkom. Men, vad smidigt, tänkte jag och beslöt mig för att blöta upp allt spacklat för att få även dem väggarna rena. Nu var tapetresterna blöta, kalla, klistriga och liksom sandiga (spacklet). Spacklet gjorde att jag fick blöta/spraya så mycket mer innan tapeten kunde skrapas bort. Nu slipper jag slipdamm i alla fall.

 

Sen var det dags för målning av tak och väggar. Rollerhylsan jag hade köpt, visade sig vara för liten för min roller. Provade en mindre roller, då var hylsan för stor (vad är oddsen för det?!). Valde den som var för liten. Började rolla taket sedan väggarna. Ganska snart släppte rollerhylsan från rollern och jag fick kladda och dra rätt den igen. Humöret sjönk ytterligare. Gång på gång upprepade jag manövern och den fungerade kortare och kortare stunder. Till slut, när det var dags för snedtaket, gav jag upp och tog elementrollern istället. Färgen drippade och droppade till förbannelse och jag blev mer och mer frustrerad, alltjämt medan min man kikade på Vasaloppet i lugn och harmoni.

Lägg till det faktum att jag hade bjudit in pappa på fika och hade lovat att hämta honom kl 14. Klockan 13:40 slutade jag måla, kastade mig i duschen och åkte därefter och hämtade pappa. Självklart hade jag förträngt att svärfar fyller år idag och skulle uppvaktas. Efter ett par timmars samvaro med pappa, skjutsade jag hem honom (släppte av min man hos svärfar på ditvägen) och åkte sen till svärfar. Klockan 19:15 åkte vi därifrån i snövädret. Ingen jogging för mig idag.

Jag skulle ha behövt boxas ikväll, för att bli av med lite frustration/aggression. Nu vill jag bara glömma den här dagen, grrrr!

En del av "blindskriften avskrapad och det spacklade till höger som ska
blötas upp och skapas, varför göra det lätt för sig... När man kan göra
det krångligt liksom...

Stora färgklickar på golvet som inte var mysiga att trampa i

Min pappa och jag

Pigga ben

Igår var det första dagen sedan jag började jogga, som mina ben kändes normala. Under flera år har jag varit noga med att byta skor under dagen. Adidas- skorna använde jag under torsdagens joggingtur. På jobbet går jag i mina puma (se bilden). När jag är hemma går jag alltid i mina Birkenstock inomhus. Om jag har haft ett par skor på jobbet, använder jag ett par andra när jag promenerar, går till gymmet, åker till affären eller vad jag nu gör. Jag upplever att det håller mina fötter och ben piggare. Tyvärr har jag Hallux valgus och måste använda fotvänliga skor, så högklackat använder jag mycket sällan (sorgligt, men jag vill inte operera fötterna). Det är en anledning att jag har många olika träningsskor.