Vallningar och tips för torra ögon

I natt hade jag bara en vallning, vilket är himmelriket! Känner mig så utvilad idag, helt underbart! Det nya är nu, att jag vaknar några sekunder innan vallningen börjar (helt otroligt hur kroppen fungerar!). Därför kan jag parera dem snabbt (täcke av) och det slipper bli så obehagligt varmt (svettigt). Kanske är det joggingen som påverkar att vallningarna har minskat, eller så är det tillfälligt.

Annars känns mina torra ögon helt normala, tack vare ögondropparna jag köpte. Har man kontaktlinser, ska man kunna använda dropparna även när de sitter inne. Det fungerade inte alls för mig. Jag upplevde att linsen blev suddig av dropparna (har mjuka linser). Däremot fungerade det toppen, när jag tog en droppe per öga morgon (en stund innan jag sätter in linserna) och kväll (när jag tagit ut linserna). Halsen (svalget) är fortfarande torr och känslan är oerhört irriterande. Jag dricker mer vätska, tuggar sockerfria tuggummin i parti och minut, men inget hjälper. Jag ska prova att köpa sugtabletterna tandläkaren tipsade om (att det ska vara så svårt att ta sig till apoteket!).

Tungt att trotsa bekvämligheten

Gud vad det tog emot att ge sig ut och jogga ikväll! Torsdagspasset kommer vara det tuffaste, eftersom jag satsar på lite mer fart. Innan jag bytte om satt jag apatiskt i tv-fåtöljen, så trött att jag var sekunder från att somna. Men så bet jag ihop och bytte om. Huttrande gav jag mig iväg och kämpade, flåsade, svettades. Hela tiden lurade jag mig själv: en låt till, sen kan du sluta, men hur jobbigt kan det vara, du är ju inte ens trött i benen? Kom igen nu, det SKA vara jobbigt och obekvämt.

Till slut kom jag upp i 2,5 km och kvällens träning var över. Tack och lov!

Att komma igång och jogga

Det här med att börja jogga, är inte helt lätt. Eftersom jag har joggat sporadiskt, men då joggat allt från 2-7 km, känns det onödigt att jogga och gå om vartannat, som flera råder en att göra som nybörjare. Nej, jag tänker jogga tre gånger per vecka från start.  Men, det blir inga långa sträckor i början, utan som längst 3-4 km.

Just nu har jag träningsvärk i smalbenen. Risken med att skippa varvning av jogging och promenad, är att jag blir skadad. Förhoppningsvis är jag tillräckligt härdad av alla promenader jag gått genom åren och slipper bli skadad.

I morgon är det dags för en joggingtur igen. Beroende på hur benen känns, siktar jag på en snabbare tur runt 2-3 km. Min plan är att jogga längre på söndagar (långsam jogging som det sägs att man kan njuta av), backträning (intervaller) tisdagar och ett kortare, snabbare pass på torsdagar.
Jag har aldrig upplevt jogging som lustfyllt, men alla säger "vänta du bara, snart kommer du tycka det är kul", och jag väntar och hoppas de har rätt.

Tisdagens träning

Tisdagar slutar jag alltid sent, därför passar det bra med intervaller på tisdagar. När jag kom hem skjutsade just mannen in två hemmagjorda pizzor i ugnen. Mums! Efter maten värmde jag upp på crosstrainern och stack ut i mörkret och utmanade backen bakom vårt hus. Målsättningen var åtta omgångar i backen och det klarade jag. Men fy vad mörkt det var! Fjorton minuter höll jag på och sprang uppför backen som är drygt 60 meter med en stigning om 34 meter. Det blev sammanlagt en sträcka om 1,06 km. Jag sprang så fort jag förmådde i mörkret och gick nedför. Sista vändan snubblade jag över något (sten eller rot?) och var när att ramla, men lyckades räta upp mig i sista stund. Nästa gång ska jag göra tio rundor och ta det tidigare, så jag ser var jag sätter fötterna.

Ikväll använde jag mina Nike skor. De är helt ok korta stunder, med bra grepp och dämpning. Tyvärr är hälkappan himla hård, så längre turer undviker jag i dem. 

Rosa är inte min färg alls, den saken är klar!

Gästrummet ska fräschas upp!

Äntligen har jag tagit tag i renoveringen av gästrummet. Det är hopplöst litet, men jag får göra det bästa möjliga av det lilla. Ett tag övervägde vi att sätta igen dörren till hallen och istället göra ett dörrhål mot vår sängkammare och göra en rejäl klädkammare av gästrummet. Men så insåg vi att huset blir mer svårsålt med endast två möjliga sovrum (den dag vi ska sälja det). Därför blir gästrummet kvar.

Alla fyra garderober är borta. En är i tv-rummet och en är temporärt i sängkammaren (bara under renoveringen) och de andra är kastade. Jag har rivit bort all glasfiberväv (gick lätt som en plätt) från väggarna och har lossnat golvlisten plus fodret runt fönstret. Väven satt under listerna och fodret, så den behövde tas bort. Taklisten behövde däremot inte tas bort och det spar mycket tid. Nu behöver jag bara spackla väggarna (skruvhål till förbannelse), måla tak och fönster och därefter tapetsera. Det gäller bara att hitta en fin tapet också, gärna gammeldags och ljus...

Nu så!

Dagens joggingtur är avklarad. Tungt gick det och inte det minsta roligt. Men någon gång vänder det, har jag hört...

Medelhastighet på 8 km/tim som jag hoppas kunna förbättra

Mina gamla Nikeskor

Andra ser fräscht rosiga ut, jag blir bara flammig...

Mysigt att springa vid vattendrag, även när det är fruset

Fortfarande lite snö och is här och var

Nu har jag bestämt mig!

För att nå dit jag vill (att tycka att jogging är kul) behöver jag jogga regelbundet. För att känna drivet att ge mig ut tre gånger i veckan, ska jag anmäla mig till ett lopp.

Fredagen den 5/7 går Festivalloppet i Forshaga om 5 km och jag kommer att delta!

Fram till dess kommer jag att jogga söndagar, tisdagar och torsdagar. Självklart kommer jag att behöva rucka på dagarna ibland, men huvudsaken är att jag får till tre tillfällen. En dag kommer jag springa backar (intervaller), en dag längre distans men långsamt, en dag runt 3-4 km med lite snabbare tempo.

Däremellan ska jag bygga upp styrkan i bål och ben. Trx- träning blir perfekt och mitt mål är att få till det två gånger per vecka.

Idag är det söndag och i eftermiddag ska jag jogga. Det är bara för mig att komma över mitt motstånd att jogga när det är ljust ute (allra bäst tycker jag det är när det är mörkt och regnar ute, då är det få andra människor ute).  Det känns bra att ha en plan!

Utekväll

Min syster är musiklärare och ser till att jag kommer iväg på musikaler. Igår var det dags för Jesus Christ Superstar. Vi var fyra förväntansfulla som  åkte hemifrån rätt tidigt, för att hinna med att äta innan showen började.  Till all lycka lyckades vi hitta rätt väg, parkering och ett matställe i Karlstad. En härlig lång avslappnande stund ägnade vi att äta och umgås på Harrys. Därefter hittade vi rätt väg till Löfbergs arena (vi är vana vid att köra fel, krångla och leta så vi var alla lika lyckliga över att slippa det).  Därefter njöt vi av showen.

Ola Salo är duktig, men allra mest imponerad blev jag av Peter Johansson som spelar Judas. Vilken röst den mannen har!  Gunilla Backman som Maria Magdalena var också suverän. Orkestern var outstanding! Allra mest gillade jag tvärflöjternas stämningsfulla solon.

Trots att det var fredag (man är ju alltid så himla trött veckans sista arbetsdag) åkte vi därifrån uppfyllda av energi.

Fredagsträning

Det blev ett lunchpass hemma idag. Fast den tiden är inte optimal för mig, när det gäller träning. Eftermiddag och kväll passar mig bättre. Nu blev det som det blev i alla fall.

Uppvärmning på crosstrainern. Handtagen sitter dumt till på den, därför kan jag inte jogga utan att slå i armarna i handtagen. Idag fick jag därför idén att "pumpa" upp och ner med armarna ovanför huvudet. Grymt flåsigt och jobbigt var det. Efter uppvärmning blev det Trx- övningar.  Närjag hade gått igenom ben, rygg, bröst, rumpa och mage klev jag upp på crosstrainern igen och trampade två låtar. Till sist gjorde jag tio burpees.

Skönt att det är gjort, men jag fick kämpa hårt. Benen var tunga på crosstrainern och jag fick lätta på motståndet. Hellre lättare motstånd och träningen blir av, än tungt motstånd som leder till att jag inte orkar och därmed skippar det.

Efteråt var jag lite illamående. Det tror jag beror på tidpunkten. Jag har inte fått i mig tillräckligt med bränsle innan lunch helt enkelt.

Förändrad energi

Bara för fem år sedan var mina energinivåer helt annorlunda, än dagens. Alla i umgängeskretsen är rörande överens om, att det måste vara åldern som påverkar oss. Små gruskorn i maskineriet påverkar mig närmast ingenting. Det som för förr kunde få mig att se rött. Så mycket onödig energi gick åt till att hetsa upp sig över småsaker. Nu kan jag till och med styra mig själv att inte lägga negativ energi på oförrätter. Kanske har jag blivit mer blasé, fast jag vill hellre tro att jag har ett större inre lugn.

Samtidigt som jag fysiskt känner mig starkare än någonsin, känner jag mig psykiskt tröttare än någonsin. För fem år sedan kunde jag arbeta heltid och samtidigt plugga kvällstid. Det orkar jag inte nu. Arbetet är en stor energislukare för mig. Jag älskar mitt arbete, vilket gör att jag engagerar mig mycket och det tar kraft, men ger också mycket glädje.

Energinivåerna förändras när man blir äldre.  Personligen upplever jag det positivt, att jag har blivit lugnare och tryggare.

Den här bilden är tagen för elva år sedan.

Torsdag

En timmes promenad blev dagens träning. Underlaget var inte det bästa. Plogningen har gjort vägarna gråskala! Kroppen kändes seg. Benen brann i trappor.  Min man har fått magsjukan, men jag håller tummarna för att jag slipper det.

Utmattningssyndroms djupa dal

Många i min närhet har varit eller är drabbade av utmattningssyndrom. Därför blir min högst personliga slutsats, att det är mer vanligt än vi tror. Tyvärr pratar vi så lite om psykisk ohälsa. Vi kan säga sådär förbigående att nu är hen sjukskriven och det kommer nog ta tid innan hen är tillbaka. Sen är det stopp på den diskussionen.

Alla jag känner som blivit sjukskrivna har det gemensamt, att de blivit sämre till att börja med. När de väl har släppt taget, slutat att "bita ihop" och går hemma blir de oerhört mycket sämre. Det är som om kroppen inte förstår att den inte längre behöver vara stressad, utan fortsätter att "speeda på". Ju längre kroppens signaler har ignorerats, ju längre tid tar det innan den här fasen är över.

Tänk dig att inte längre kunna köra bil, att inte kunna titta på tv, att inte kunna läsa, att inte kunna promenera, att inte kunna laga mat eller städa. Tänk dig att när du försöker göra det, får du sådana yrselattacker, att du är rädd att ramla omkull. Tänk dig att du har varit sjukskriven i ett par månader, utan att du upplever att du blir bättre. Vilken enorm frustration, rädsla och hopplöshet det skapar.

En anhörig som inte känner till något om utmattningssyndrom och som i värsta fall, inte tror på diagnosen, blir en besvärlig anhörig. En anhörig som hela tiden pressar på hen att försöka ta sig samman. Påfrestningen i ett förhållande är stor nog när man har kunskaper om diagnosen. Att vara anhörig är svårt. Det är svårt att vara tillräckligt förstående, att sätta förhållandet på paus på obestämd tid. Ovissheten är tärande, för båda parter.

Efter den djupa dalen, går kurvan långsamt upp, för den drabbade. Det har jag sett hos alla drabbade. Korta målsättningar behöver sättas, anpassade för just hen. Det krävs arbete för att ta sig upp: fysisk aktivitet (som är rimlig) och avslappningsövningar (helst två tillfällen per dag). Kroppen har varit så spänd under lång tid, att den till och med kan vara spänd under sömnen. Just nu försöker jag övertyga en vän, att genomföra avslappningsövningar varje dag. Det finns hur många som helst att välja mellan på Youtube. Min favorit heter "Din magiska trädgård".

Jag önskar att det fanns anhörigstöd till drabbade. Ju mer kunskap vi får, desto bättre blir det. Dessutom skulle de anhöriga (om de fick träffas en gång per vecka i grupp) kunna bekräfta varandra och ge tips. När den anhöriga förstår, känner att den kan ge stöd till den drabbade (istället för att i värsta fall tabba sig) kommer den drabbade uppleva lättnad.

Njuta av stunden

Idag lunchade Kinna och jag på "Smakbiten", som är ett av mina absoluta favoritfik. Fisk- och skaldjurssoppa med aioli och bröd, valde jag. Så himla gott! Under måltiden blev det som vanligt mycket prat. Kinna har blivit sambo och plastmamma. Snart blir de husägare också: ett renoveringsobjekt som jag ser fram emot att få hjälpa till med.

Härligt och uppfriskande att ha en nära vän som "börjar om"  vid femtio. Det gäller att ta vara på livet, njuta av nuet och våga ta språng mot nya äventyr!

Jippie!

Ikväll testade jag att köra en dryg halvtimme på crosstrainern. Det gick riktigt bra. Inga hostattacker medan jag körde (de kom efteråt) och jag bara malde på. När jag kommer in i en rytm som är behaglig, känns det som jag kan hålla på i en evighet. Men det blir ju lite trist att stirra ut i mörkret genom balkongdörrens glas. Snart kan jag prova attge mig ut på en joggingtur.

Sjögrens syndrom

Under dagens tandläkarbesök, fick jag veta att torra ögon och torr mun kan bero på att man har drabbats av en sjukdom som kallas "Sjögrens syndrom". Det var oväntad information för mig, som varit helt övertygad om att jag har övergångsbesvär. Eftersom jag varit torr i munnen/svalget sedan november, trodde jag det fanns risk för att jag hade fått karies eller mer tandsten än vanligt. Därför berättade jag om min muntorrhet för tandläkaren. Tydligen är det så, att det tar tid innan muntorrhet påverkar munhålan så mycket att det blir karies eller blottade tandhalsar. Varje morgon och kväll använder jag tandtråd och "plastgranar" plus att jag borstar tänderna. Så jag hade knappt någon tandsten, det var ju skönt! Jag fick tipset att köpa sugtabletter, dricka mycket vatten och skölja munnen med vatten efter måltider. Dessutom tyckte tandläkaren att jag ska söka läkarhjälp. 

Måndag

Idag promenerade jag till och från jobbet, som planerat. Fåglarna kvittrade och solen sken under hemvägen. Underbart att känna lite vårkänslor! Inte är promenaderna något att skryta med, då det sammanlagt handlade om fjuttiga tjugofem minuter. Kroppen är fortfarande seg och när jag kom hem åt jag, sen sov jag en stund.

Vid halv sju hämtade jag den yngsta dottern och körde till ridskolan. Under femtio minuter njöt jag av att titta när hon red. Lustigt nog står jag och liksom "hjälper till" och gungar med i rörelserna, som om jag själv red. Det var nog fem år sedan jag provade att rida senast. Då var jag inte i alls bra fysisk form och jag minns hur jag flåsade så det ekade i ridhuset. Det är riktigt jobbigt att rida!

Trots allt

Blev det en bra dag. Först hälsade jag på min pappa, sen lagade jag lunch. Båda de yngsta döttrarna gissade på att jag gjorde våfflor till lunch. Tji fick dem! Jag gjorde pasta, lunchkorv och ostsås (till min man) /tomatsås (till mig). Sen storstädade jag huset. Så skönt att ha det fräscht igen! När klockan närmade sig tre, åkte vi till mina svärföräldrar och fikade. Väl hemma igen, blev det lite kvällsmat och besök av de yngsta döttrarna.
I morgon ska jag promenera till jobbet. Hoppas att plusgraderna håller i sig, så snön försvinner helt. Jag längtar efter att få påta i trädgården!

Kraschade vanor

Den här förkylningen alltså, den är inte att leka med. Egentligen tror jag det värsta är, att den är så seg att bli av med. Den följer inte mitt "vanliga förkyningsmönster" , utan hänger envist kvar dag efter dag. Känslan av svaghet, lite yrsel och värmepåslag, bara jag hasar ner till köket och upp till övervåningen igen. Paniken som kommer krypande: hur mycket muskelkraft  och kondition kommer jag tappa? 

Kroppen borde få de bästa förutsättningarna den kan få nu, genom vitaminberikade måltider. Borde ja... Istället stoppar jag i mig det som smidigt finns tillhands. Ofta har det blivit mackor. Just nu har min kost och träning kraschat. Dags att ta tag i det och börja göra sunda matval igen!  För att få energi, måste jag äta bättre - göra bra val. Det är bara att ta tag i det! NU!

Någon mer än jag som längtar till våren?

Strömstad

Strömtorp

Vårt päronträd

Solstolarna väntar...

Uttråkad

Det är så himla trist att inte kunna träna. Känner mig helt försoffad och liksom förlamad. Vad ska jag göra? Jag kan inte ens förmå mig att göra en träningsplanering. Det allra värsta är att jag tröstäter också. Lite glass, lite godis, lite kaffebröd där. När jag är frisk, kommer jag vara en flåsande rulta på gymmet. Det är så himla typiskt mig, att tröstäta!Grrr! Blir så sur på mig själv.

Nu ska mitt fokus ligga på:

1. BLI  FRISK

2. BÖRJA JOGGA

3. SKAFFA TRÄNINGSKOMPIS

Hur svårt kan det vara?! Nu får det vara slutdeppat!

Onsdag

Fortfarande är jag rejält förkyld. Jag låter hemskt sjuk, tjock röst och med hostningar och snörvlingar i parti och minut (hemskt irriterande att inte ens nässprayet mot täppa och rinnsnuva fungerar!). Konstigt nog känner jag mig pigg annars. Träning är dock uteslutet!

Istället får jag glädja mig över att jag har flyt i mitt jobb just nu. Beröm från högsta chefen, har jag fått till och med och det är inte vanligt. Jag har också fått ett litet sidouppdrag, som innebär att jag ska arbeta tillsammans med skolpsykologerna. Det känns riktigt kul! Mest förvånande är nog att de har upptäckt att jag har kompetens inom ett område och att de vill utnyttja den. Jag trodde inte mitt arbete var bättre än någon annans. Nu hoppas jag att jag kan leva upp till deras förväntningar! Nej, nu ska jag inte få prestationsångest! Istället ska jag njuta av att jag har gjort ett gott jobb och känna mig trygg i det!

Att längta efter det onåbara

Jag är fortfarande rejält förkyld och nu har även min man insjuknat. Som vanligt blir han tre gånger så drabbad som jag. I jämförelse med honom, är jag mer frisk än sjuk. Trots det är jag alltför krasslig för träning. Jag hostar och nyser om vartannat. Så jag nöjer mig med att stirra längtansfullt på crosstrainern. Tänk att jag längtar aldrig så mycket efter att träna, som när jag är sjuk eller skadad. Varje dag utan träning, känns som en evighet. Alla träningskläder ligger tvättade och väntar i prydliga högar. Hoppas, hoppas jag är bättre i morgon!

Byrån färdig

Äntligen är byrån klar. Det blev tapet på ovansidan. Den la jag två läger klarlack ovanpå, så att ytan tål att torkas av. Jag är jättenöjd med renoveringen. Nu ska jag fylla den med äldsta dotterns strumpor och trosor (hon är ju i USA just nu).

Blixtar i ögonen

Igår var en kämpig dag på jobbet, eftersom jag mådde pyton. På kvällen blev jag än sämre, hade lite frossa och så blixtrade det i högerögat hela tiden. Läkaren har sagt att jag får leva med blixtarna. Det är ärr på näthinnan efter operationen. Trots att jag vet det, blir jag rädd, när det plötsligt blir så intensivt med blixtar. I vanliga fall ser jag en eller två blixtar per dag. Igår kväll såg jag en blixt i minuten, typ. Så jag gick och la mig och somnade tvärt, slapp jag se dem i alla fall.

När jag vaknade i morse blev jag lycklig och tacksam över att ingen svart skugga skymde min syn på högerögat (som det blir när näthinnan lossnar) och inga blixtar förekom. Tack och lov, näthinnan sitter fortfarande på plats!

På bilden är den fina blombukett jag fick av Maria och Tord igår. Så gulligt av dem!

Ibland är det som förgjort

Vaknade med hosta och halsont. Den här veckan alltså, den blir inte alls som jag planerade. Nu blir det ingen träning ikväll. I och för sig är nog mina vadmuskler glada över det. Fortfarande hasar jag fram på grund av träningsvärken efter Trx-passet i måndags. Jag minns inte när jag senast hade så ont i just vaderna.

Usch, vad skröpplig jag känner mig idag! Hoppas jag inte blir sämre! Jag orkar inte ens tvätta håret, det får bli hästsvans idag och varma, mjuka kläder (ett par värktabletter också). Nu är det dags att ta sig an torsdagen, heja, heja!

Crosstrainer

Nu slipper crosstrainern skämmas i källaren (där takhöjden är för låg) och står istället på övre hallen. Drygt trettio minuter höll jag på. Två låtar uppvärmning, sen körde jag intervaller blandat med ställningen där man hukar sig för att träna rumpa. Sista låten värvade jag ner och körde lätt och avslappnat. Det gick ju kanonbra att köra på egen hand! Jag lyssnar på samma låtlista som när jag joggar och försöker att föreställa mig backar och rusher. Hoppas att det ska kännas lätt den dag jag joggar ute igen.

Det här gav mig blodad tand! Kul!