Nu rullar veckorna på fort tycker jag, bara tre veckor till sportlov! Idag är jag piggare, trots lite halsont. Motivationen till att promenera till jobbet försvann kvickt i morse när jag hörde vinden vina om husknuten. När jag kikade ut såg jag även att snön virvlade i vinden. Nej, idag blir jag en trött bilåkare, punkt slut!
Är det inte typiskt!? Igår när jag och min man satt framför Tv:n i myskläder, jag halvsovande med en bok i knät, knackar det på dörren (vår ringklocka är trasig). Äldsta dottern (Sara) som befann sig på undervåningen (skrev på en pm) öppnade dörren klädd i rutiga pyjamasbyxor, t-shirt och en (fruktansvärt) anskrämlig (stickad, oformlig) väst. Vi trodde alla att det var Sofie (mellandottern) som kom. Nej, naturligtvis inte! Istället var det min mans syster med sambo och dotter som hälsade på.
Genast startade febril aktivitet. Min man rusade ner för trappan för att välkomna dem. Sara rusade upp och bytte västen till en mer smickrande (normal) överdel. Jag sprang in till badrummet och satte in kontaktlinserna. Sara rusade ner igen och gjorde en insats i köket (gömde disk). Jag plockade fram fika (tack och lov att jag hade något). Vi hade det jättetrevligt.
Men varför kommer det aldrig folk oförhappandes när det är nystädat och man själv är presentabel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar