Solen sken, men jag hade egentligen inte alls lust att jogga. Styrketräningen är så mycket roligare nu helt enkelt. Men jag kan ju inte bara ge upp löpningen. Så jag gav mig i väg.
Innan jag ens hade joggat en kilometer plurrade jag rejält. Det var isigt och jag fattade inte att det var vatten under isen. Fyra, fem språngsteg fick jag ta i iskallt vatten upp till fotknölarna. Det isade rejält i fötterna och jag hade absolut ingen lust att ta samma väg tillbaka. Jag fortsatte min runda men kortade av den betydligt. Drygt tre kilometer blev det.
När jag gick de sista meterna till huset, lyckades jag halka till och slå till ett ungträd, som i sin tur daskade mig över ena ögat med en gren. Vissa dagar bjuder på mer motstånd än andra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar