Doft, ljud och känslan av sommar

När jag gick hem från jobbet, kände jag doften av soluppvärmd asfalt. Tyst gick jag och funderade över hur det skulle ha varit att ha gått på dessa gator som liten. Tänk om jag hade växt upp här i kvarteren och jag hade gått och cyklat här dag efter dag och känt doften av solvärmd asfalt. Nej, det var svårt att föreställa mig det. Istället kom bilder från min uppväxt. Bilden av grusvägen som skrapades och sedan saltades det på grusvägen, så den liksom blev blöt. En hård skorpa skapades och så kunde man gå barfota på grusvägen som var lika platt som asfaltsväg. Jag gick barfota där många somrar och fotsulorna blev svarta av vägen. Vägen kändes mjuk och len under fötterna, när man gick på det mörka, där många bilar hade kört. När det regnade doftade det speciellt om grusvägen.

Varje sommar togs höet in och förvarades i lador. I ladorna brummade en stor fläkt, så att höet skulle torka. Dessa fläktar hördes över nejden och blev ett tryggs brusljud man hörde när man gick och la sig. Det där ljudet påminner om barndom och trygghet. När jag hör ljudet förflyttas jag genast  bakåt i tiden till mitt flickrum. Min barndomsvän Lena och jag sprang oräkneliga dagar genom gräs och hö på gärden och lekte i vår egen lilla värld. Den enda förhållningsregeln jag hade var att komma hem i tid och att inte gå till sjön. Vi försökte förstås smita ner till sjön, men blev upptäckta av min mamma som gastade på oss, att vi hörde det som var säkert en halv kilometer därifrån. Molokna gav vi oss hemåt igen. Men så småningom fick vi gå till sjön på egen hand och kunde bara i det grumliga vattnet. Vi hade skor på oss när vi badade, eftersom det fanns blåmusslor på botten och så var det lite sådär slemmigt.

Att ha växt upp på landsbygden, är en av de bästa gåvorna mina föräldrar har gett mig!

Jag och min bästis och granne Lena 1972 i vår trädgård

Lena och jag badar i den grumliga sjön :)

Lena och hennes familj hade kossor, hästar, ankor och katter. Rena drömmen för mig att var där alltså!

Jag med vår New Foundlandshund "Jack"

Petra, jag och Monika på grannens höskulle. Petra och jag hade träskor på oss, det sprang vi i jämt och ständigt. Idag kan jag knappt gå i dem i fem minuter innan jag får skavsår...