Förhållningssättet till sorg

Det är snart fem år sedan min mamma dog och drygt ett år sedan min pappa dog. De pratade aldrig om sorgen de upplevde när deras föräldrar dog. Jag antar att det är en förklaring till att jag är så

förvånad över att jag fortfarande har stunder då jag är oerhört ledsen över att mina föräldrar inte finns mer. Ofta ser jag någon gammal man, som påminner mig om pappa. Det händer aldrig att jag ser en kvinna som påminner om mamma. Min mamma var så speciell, att ingen liknar henne. Däremot saknar jag henne och tänker mycket på henne i vardagen hemma. Det kan handla om sådana här saker som "mors dag" eller när jag bakar, när vi ses hela familjen vid högtider, eller när jag påminns om henne, för att jag använder något jag fått av henne.

Jag trodde att sorgen skulle blekna och till slut inte kännas alls. Det är klart att jag sällan gråter, när jag tänker på dem. Men jag är genuint ledsen flera gånger i veckan. De var oerhört viktiga i mitt liv och i min familjs liv. De tillförde och gav så mycket av sig själva i relationen. Vissa människor kan man känna i många år, men inse att de sällan bjuder på sig själva. Både mamma och pappa, trodde på min förmåga och peppade mig, fast på olika sätt. För min mamma tycktes det inte finnas några begränsningar. Hon trodde till exempel att vår äldsta dotter skulle bli politiker och helst partiledare, den mellersta skulle bli inredningsarkitekt. Den yngsta kunde bli vad som helst och henne brukade mamma kalla "vår lilla Einstein". Konstigt nog kändes inte hennes tankar om barnens framtida karriärer som krav, utan mer som att hon såg deras potential.

Sorg och hur sorgen påverkar oss, borde vi prata mer om överlag, tycker jag. Det ska jag tänka på  mer framöver. Jag ska fråga hur mina vänner som mist en anhörig, upplever sorgen och hur deras tankar går. Ofta tänker man och pratar mycket om det, när den anhörige gått bort. Men sen är det som att man ska "ha kommit över det".

Äppelblom som landat likt tårar på garagetaket