Värsta traumat

Igår kväll ramlade Steffanie (min yngsta dotter) av en häst under sin ridlektion. Hästen kastade sig till höger och hon flög av till vänster, rakt in i sargen. Som tur var, var det den rörliga sargen mitt i ridbanan, så den gav med sig lite, när hon flög av. Men hon slog i hela vänster sida och tappade luften. Ambulans fick hämta upp henne, och först bedömde de det vara ett stort trauma och därefter ett litet trauma. Hon spändes fast på en bår, så att rygg och nacke fixerades. Min man och jag var redan på plats på sjukhuset, när de kom in med henne.

Känslan när jag såg henne ligga fastspänd där på båren, gjorde att jag nästan vacklade och rasade ihop. Hennes ridkamrat hade följt med ambulansen och hon gick genast fram till mig och förklarade att fixeringen av nacke och rygg, bara var en försiktighetsåtgärd.

Efter flera undersökningar och röntgen, visade det sig att hon är blåslagen, men inget var brutet. Hennes vänstra knä var rejält svullet, men det förväntas gå över. Så skönt och så lättad jag blev! Gissa om jag önskar att hon skulle lägga av med ridningen! Men hon gav mig bara en mörk blick och väste "ALDRIG!"

Jag är en sådan där jobbig förälder som alltid oroar mig för barnen och att det ska hända dem något. När de bodde hemma och var ute om kvällarna, oroade jag mig alltid och sprang alltid och kollade så att de hade kommit hem. Om de sov över hos någon kompis eller kille, visste de att de var tvungna att skicka sms till mig, annars kunde jag upptäcka mitt i natten att de inte var hemma och bli orimligt orolig.

Oron är något jag alltid bär med mig, även om jag nu försöker inse att de är vuxna, inte längre bor hemma och jag ingenting kan göra åt att de kanske är ute och går själva om nätterna. När jag själv var yngre, hade jag aldrig någon tanke på att jag skulle bli utsatt för våldsbrott. Det var också andra tider då och jag bodde på landet och vilken våldsman orkade ta sig dit? 

Med stigande ålder har jag blir allt räddare att något ska hända, inte bara dem utan alla i familjen. Faktorer jag inte kan påverka, får jag acceptera och släppa. Oron får inte bli osund, det tillåter jag inte. Hur rädd man än är om barnen, inträffar det saker som förändrar livet. Det finns inga garantier. Även om Steffie slutar att rida, finns det andra faror, jag inser det. Men jag hoppas att hon är riktigt, riktigt försiktig i fortsättningen och bara få lugna (läs slöa) hästar att rida på, inte glada, spralliga, energifyllda nervknippen!

Här är hon, min yngsta ögonsten