Att byta jobb är en naturlig del av livet. En förändring som i mitt fall var nödvändig. Jag har stressymptom och har haft det till och från under en tid. I somras var det som allra värst. Andnöd, oförklarlig trötthet och högt blodtryck, kunde bara förklaras med stress. Det var inte lungcancer eller proppar i lungorna. Nej, det var stress kombinerat med mina löppass, som innebar att jag hela tiden pressade mig med intervaller, för att få bättre kilometertider.
Om jag inte hade bytt jobb, skulle jag istället ha behövt gå ner i tid. Som så ofta är fallet med mig, tar jag ansvar för min arbetsmiljö (också). Egentligen är det arbetsgivaren som ska ändra på förutsättningarna, så att stressen minskas. Arbetsgivaren försökte, men det blev inte tillräckligt för just mig. Kanske är det för att min "stressmuskel" var så tränad, att det är svårt att komma ner i "normalläge". Kanske är jag för gammal och känslig (gudarna ska veta att jag känner mig uråldrig ibland). Strunt samma, det är passé nu, när jag har fått ett nytt arbete.
Men att byta jobb, har inte varit en enkel process för mig. Jag är flexibel och sträcker, bänder och går nästan så långt som helst, i min lojalitet till arbetsplatsen. Men så kommer den där dagen, då jag har tröttnat, och då tröttnar jag verkligen. Då går jag rätt in i kaklet och klarar nästan inte en dag till. Det hände mig första gången 1995, när det blev dags för mig att ta över min fars reklamfirma. Jag hade arbetat i 12 år där och väntat i tre år på att han skulle gå i pension. När han sa att han kunde tänka sig att ta steget, var det för sent. Jag var så trött på jobbet att jag fantiserade hela semestern om att ramla nerför en stege, när jag målade vårt hus. För då skulle jag bli sjukskriven och slippa jobba. Jag hade sökt in till universitet för att plugga till lärare, men hade lite hopp om att komma in, eftersom jag hade dåliga betyg. Någon högre makt måste ha varit på min sida, för jag kom in som reserv, lite senare än andra. Vi var en stor klass, eftersom någon hade gjort fel och tagit in för många elever. Som tur är lyckades jag klamra mig fast och klara av utbildningen, men det är en annan historia.
Nu är jag i samma läge som för tjugo år sen. Det kan ingen människa "råda bot på" genom att övertala mig eller försöka ändra på något. Det är bara nog! Visst är det läskigt att ta språnget till något nytt. Men också oerhört befriande. Nya rutiner, nya arbetskamrater, andra utmaningar och en mindre skola, vilket innebär mindre arbetsbelastning. Jag längtar efter det nya! Snart, snart kanske jag kan må bättre och klara av att löpträna igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar