Våra två kroppar: en intim och en social

Häromdagen lyssnade jag på ett intressant pod-avsnitt från "Kropp och själ i P1".  Det handlade om strandkroppen 2015. Sociologen Mary Douglas menar att vi har två kroppar: en intim och en social kropp. Den intima kroppen ser vi när vi är ensamma, till exempel när vi duschar. Den social kroppen visar vi upp när vi har klätt oss, sminkat oss och haft på oss smycken. Men på en arena, menar Douglas att våra två kroppar möts, och det är på stranden.

Jag kan verkligen hålla med om att jag har en intim eller jag skulle nog heller kalla den "privat kropp". När jag är ledig vill jag inte sminka mig ens med mascara. Helst går jag i bekväma kläder och har håret i tofs. Den sociala kroppen (eller jag skulle nog kalla den för "officiell") visar jag framförallt i jobbet. När jag arbetar tänker jag mycket på vilka kläder jag har och vilka signaler jag vill sända ut. För mig är det viktigt att människor känner att de kan lita på mig, att jag kan hjälpa dem. Naturligtvis vet jag inte om jag har de "rätta kläderna" på mig för att ge det intryck jag har tänkt. Men jag vet vad jag aldrig skulle sätta på mig för kläder och smycken på jobbet. Jag skulle aldrig ha kortkort kjol, djupt urringade toppar eller haremsbyxor. Jag vill inte ha stora "blingiga" smycken på mig.

Om vi återgår till podden, så tog den upp flera olika saker kopplat till strandkroppen. En sådan var att vi med "vanliga kroppar" borde lägga upp bikinibilder, men att det sällan sker. Istället är det de tränade, smala som lägger upp bilder. Många gånger skapar bilderna ångest över den egna kroppen. Man jämför sig och tycker inte att man duger. Man är aldrig så dömande och sträng mot någon annan, som man är mot sig själv.

I sociala medier har jag sett likande inlägg, fast då gäller de prestationer istället. Personer som tränar crossfit lägger upp dagens wod (som de som inte tränar crossfit begriper något av). Ju tyngre, ju hårdare pass, desto bättre. I löpgrupperna på Facebook, är det bara de som springer längst och snabbast som lägger upp tider och sträckor. Vi som springer kort och långsamt lägger inte upp information lika frekvent och om vi gör det finns inga detaljer om tid och sträcka.

Just nu struntar jag i att följa med i Facebook-flödet. Jag vill inte se alla tider och sträckor, jag vill bli inspirerad och få tillbaka löparglädjen! Tyvärr triggas jag av tider och vill förbättra mig, vilket gör att jag blir besviken när det går så långsamt för mig. Tidshetsen blir en stress för mig. Säkert peppar sådana inlägg många andra människor, men jag får avstå.

När mår man bäst, i den intima eller sociala kroppen? Jag tycker det är himla skönt att bara vara och se ut hur jag vill. Samtidigt är det roligt att klä upp sig ibland. Lyckas jag hitta rätt kläder, kan jag känna ett ökat självförtroende.

Det här är inte mitt "officiella jag" utan det "privata jag"