Oj, vad trött jag är ikväll. Ögonen går i kors nästan, känner jag. Förutom utrensningen av pappas förråd, har jag promenerat med Ing-Marie. Därefter rensade jag i rabatter. Men sådär avkopplande som det kan vara, var det aldrig. Det här med att bo i stan, det är verkligen inte min grej alls! I varje fall när det gäller att vara utomhus i min egen trädgård.
Först började grannen på ena sidan om oss, att köra med någon typ av maskin (mossrivare?) på sin gräsmatta. Den lät typ som borren hos tandläkaren. Vidrigt alltså! Ni som känner mig, vet hur oerhört ljudkänslig jag är. Axlarna åker ner så fort det blir tyst och upp vid ljud.
När gräsmattan äntligen var färdigbehandlad, började han tala med någon. Utan att anstränga mig, hör jag varje ord och harkling (det var vindstilla idag). Jag försöker göra lite ljud, så de kommer ihåg, att det bor i ett tätbebyggt område. Men babblet fortgår en bra stund.
Därefter klampar vår granne på andra sidan om oss, fram till mig. Han ville att vi skulle köpa täckbark ihop, vilket jag avstyrde. Som vanligt kom han med råd och tips gällande trädgården som jag inte frågat efter. Som vanligt var jag trevlig (men vad det tar emot, vill skrika GÅ!).
När han äntligen gått, funderade jag över om det bara är jag som vill låtsas vara ensam i min trädgård. För mig ska trädgården vara min oas och återhämtning. När jag vill umgås med någon, hör jag av mig till mina vänner.
Tydligen är det en orimlig längtan och önskan jag har...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar