Ikväll behövde jag verkligen röra på mig och det av flera anledningar. Dels har jag suttit still mycket idag och dels har jag känt lite stressyrsel. Promenader är perfekt som avstressande motmedel. När man också får en vän vid sin sida, är det ännu bättre.
Ni vet, lite skvaller som distraherar, som tar bort ens eget fokus och själviskhet. Skvaller som inte heller kräver några högre mentala processer, eller krav på prestationer. Så skvaller ska inte underskattas, det enar dessutom människor. Man enas om att man tycker si eller så, om det ena eller det andra. Cross-fit var något vi diskuterade, med glimten i ögat.
Är cross-fit tränande människor som besatta? Är det inte ovanligt många av dem som är ivriga att vara "hjälptränare/coach" och kan förutom att peppa dig, även korrigera din teknik? Beter de sig som om de är med i en hemlig sekt? Typ "vi är speciella som klarar den här träningen". Eller är vi avundsjuka, korkade som inte förstår deras behov av grupptillhörighet och egna "fack" språk? Den där vi-känslan är i alla fall rätt speciell. Den får man inte när man går på andra gym.
Kanske är det den där teknikkursen man måste gå, som gör det. För det är då, vi andra blir på det klara med, att vi inte har den rätta tekniken. Nej, sååå kan man inte göra situps, det ska vara speciella cross-fit-situps. Nej så, heter inte övningen i cross-fit (gärna med ett litet nedlåtande tonfall).
Dessutom går det inte att komma ifrån, att en del övningar är riktigt avancerade. Klart man blir hög på endorfiner och får en omedelbar gruppkänslotillhörighet, när man väl klarar just den övningen. Eller det kanske man redan får, när man klarat teknikkursen och har ett papper som bevisar, att man får träna cross-fit.
Ja, vi är säkert avundsjuka, missunnsama, klimakteriehäxor, men roligt har vi när vi diskuterar våra hypoteser och begränsade erfarenheter.
Har ni någonsin funderat över Zumbafolket....?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar