Jag heter Katarina Magnusson och berättar lite om mitt liv med träning, resor, trädgårdarbete och pyssel i hemmet.
Vilket underbart väder vi har idag! Solen har värmt upp så att vi till och med kunde sitta på altanen och njuta i tjugo graders värme.
Katta och jag tog en långpromenad utmed sjön. Som vanligt kan jag inte låta bli att fotografera vattnet. Älskar vatten! Det blev premiär för mitt nya objektiv. Oj, vilken skillnad, mot det förra. Plötsligt kan jag fotografera även på långt avstånd och därmed få ett annat djup. Att fotografera är verkligen jättekul!
Min förmiddag på jobbet var helt otroligt lustfylld, för omväxlings skull. Men jag hann aldrig äta lunch, utan fick direkt hasta till ett möte som varade mellan klockan 13-17. En kopp kaffe och en hallongrotta blev arbetsfikat (otur, ibland är det mackor). Huvudvärken kom smygandes vid 15-tiden och stegrades till full kraft när jag kom hem. Som tur var hade mannen lagat god mat: kyckling i ugn, vitlökssås, ris och bröd. Jag kastade mig över maten. Efteråt satt jag apatiskt i tv-fåtöljen och försökte med viljekraft få huvudvärken att släppa sitt järngrepp. När klockan var halv sju gav jag upp och bytte om till springkläder.
Det är makalöst varmt ute. Jag gav mig iväg i tunn långärmad tröja och reflexväst på överkroppen och tunna tights på benen. Inte en sekund frös jag.
Däremot kände jag mig som en stoppad korv, av all mat. Löpningen gick så tungt, så tungt. Till slut bestämde jag mig för att springa 2 km och inte mer. Trots att jag slet för att få upp tempot, blev det inte snabbare än 6:13/km.
Huvudvärken är fortfarande lika vidrig, men nu är jag nöjd med dagens träningsinsats, trots allt.
Efter jobbet åkte jag och den mellersta dottern och handlade. Hon var snäll och packade varorna. Himla trist att handla och stressigt att packa själv, så jag är verkligen tacksam över hjälpen och sällskapet.
Idag har jag lite träningsvärk i ben och rygg. Fortfarande ömmar vänster benhinna och jag blir lite orolig för att det inte ska släppa. Hoppas jag kan våga mig på en kort tur i morgon.
I morse trodde jag det skulle vara lite ljusare, när jag åkte till jobbet. Men det var det ju inte. Besvikelsen är stor. Nu blir det bara mörkare och mörkare tidigare och tidigare om kvällen. Om två månader vänder det dock, bara att härda ut mörkret tills dess.
Vänster benhinna krånglar lite och därför vågade jag inte springa idag. Vädret är ju annars gynnsamt med tolv plusgrader och uppehåll. Istället blev det ett kort inomhus-pass med fokus på ben och mage.
Just nu tycker jag att tekniken på utfallen är svår. All kraft ska tas från det främre benet och inte från det bakre. Höger ben går bra, men vänster har jag inte samma styrka i. Jag byter inte ben, utan står i samma position och lyfter & sänker. Skäm den som ger sig, så småningom ska även vänsterbenet bli starkt. Möjligen är det bristen på styrka i det benet, som påverkar att jag då och då får ont i benhinnan och knät.
Lite då och då funderar jag över om jag ska jobba med det jag gör resten av livet. Hur gör folk för att uthärda tråkiga rutinmässiga arbetsuppgifter? Är det bara jag som blir uttråkad? Är det bara jag som ibland får behov av förändring?
Å ena sidan vill jag prova något helt annat, å andra sidan vill jag ha den ekonomiska trygghet jag har nu. En ekvation som inte går ihop, om jag inte lyckas hitta något helt annat att göra vid sidan om, på fritiden. Jag och en kollega har pratat om att starta eget företag. Vi vill erbjuda handledning, utbildning och utredning. Till att börja med skulle vi smyga igång i liten skala. Fast det är väl tveksamt om chefen skulle godkänna en sådan bisyssla. Dessutom blir ju inte arbetsuppgifterna "nya", bara miljöerna och människorna. Egentligen tror jag vi båda vill prova något helt annat. Men vad?!
Ja, det tål att tänkas på!
Lika mycket som jag älskar soliga höstdagar, tycker jag illa om regnruskiga höstdagar. Trots att jag har haft en toppen morgon och förmiddag med Ing-Marie, blir mitt humör påverkat av vädret. Vemod och tungsinthet tävlar med varandra.
Vad gör jag för att muntra upp mig? Planerar julklappsinköp, tvättar, vilar och planerar morgondagens träning. Jag har så mycket att glädjas åt och över. Dessutom är min familj och jag friska, så vad finns det att deppa över? Absolut ingenting och nu är det slut på vemod och tungsinthet!
Äntligen helg och i morgon kan jag sova ut! Idag hade vi lite kul på jobbet, då några lärare ordnade en spökvandring för eleverna. Vi var tre personal som tillsammans provade att gå spökvandringen. Herregud vad vi skrek av rädsla när vi trevande tog oss fram i mörkret nedför trappor och förbi skelett och utklädda lärare. Det blev rena skrikterapin! Efteråt kände man sig renad (katharsis) och lättad att det var över.
I kväll har jag och Maria promenerat. Lite regn kom det, men det kändes varmt i luften. Nu myser jag i min gamla oformliga hemstickade tröja. Skönt att bara slappa!
Trots regn och rusk gav jag mig iväg på en löprunda. De fyra första kilometrarna gick bra, men sen blev det trögt. Förmodligen berodde det på att jag ätit för lite under eftermiddagen. Orken tröt helt enkelt. Det blev lite gång och spring om vartannat. Till slut hade jag fått ihop 7 km i alla fall.
När jag kom hem åt jag ris, kyckling och grönsaker. Till dessert blev det en hemmagjord mandelkubb. Älskar mandelkubb och vad lätt och snabbt man bakar dem!
Nu sitter jag lite apatiskt i tv-fåtöljen. Det tar på krafterna att arbeta övertid. Ikväll slutade jag strax innan sex. Under en period har jag sovit dåligt. Ofta somnar jag snabbt, men vaknar efter 20-30 minuter av en vallning och har jag otur då, somnar jag inte om. Annars vaknar jag vid tre-tiden av vallningar och har jag riktigt otur börjar jag tänka på jobbet och somnar inte om förrän vid fem-snåret. Vad skönt det ska bli den natt jag kan sova utan vallningar!
Efter jobbet träffade jag en kompis jag inte träffat på länge. Vi tog en promenad, samtidigt som vi pratafe. Det viktigaste var pratet och promenaden kom i andra hand. Tyvärr mår hon riktigt, riktigt dåligt psykiskt. Vilken ironi det är att så många mår psykiskt dåligt i vårt välfärdssamhälle. Är förresten vårt samhälle så himla bra? Nej, många gånger tror jag att det var bättre förr, med mindre teknik, mer tid för familjen (samtal!) och kanske att man gladde sig mer över de små tingen i tillvaron. Nu är allt så himla hypat. Vi ska ha bra jobb, perfekta hem, välartade barn och själv ska man vara "bullbakande varm mamma" samtidigt som man är en vältränad, lagom sexig, rolig fru.
Nåja, när vi närmade oss slutet av promenaden, började våra röster tala i ett lugnare tempo med fler pauser. Plötsligt började vi gäspa nästan samtidigt och vi kände båda hur axlarna sjunkit. Tänk vad lite prat och promenad kan göra för måendet! Det är att njuta av det enkla i vardagen.
När jag gick i åk 3 blev hela klassen erbjuden att spela blockflöjt. Det nappade jag på och blev riktigt duktig. I åk 4, fick man välja ett "riktigt" instrument. Jag valde klarinett och spelade det i sex år. Sen blev jag mer intresserad av killar och tyckte att klarinett var rätt nördigt. När min äldsta dotter började spela tvärflöjt, gjorde jag det också. Men tröttnade så småningom på det. Sara gav mig en gitarr i present för ett par år sedan. Jag köpte en spelbok med CD-skiva (med komp) till.
Ibland går det månader utan att jag spelar en ton och sen kommer jag in i perioder, då jag spelar jättemycket. Just nu är jag inne i en sån period. Mest blir det gitarr och blockflöjt. Tvärflöjten är lite otät (putorna har torkat ihop) och jag har ingen lust att lägga pengar på att renovera den. Så den spelar jag nästan inte alls på.
Det är svårt att förklara varför det är roligt och sitta ensam och spela. Tiden flyger iväg, när jag spelar. Fokus ligger på att klara fingersättning, rytm och tempo. Vissa låtar spelar jag om och om igen. För det mesta spelar jag när min man inte är hemma.
