När en anhörig blir drabbad av utmattningssyndrom, utbrändhet eller depression, blir man också själv drabbad. Tyvärr finns mycket lite anhörigstöd till oss. Det skulle verkligen behövas, men vi är väl en alltför stor grupp.
Genom åren har jag märkt att det tycks finnas två olika sätt att tackla utmattningssyndrom. En del som blir drabbade tycks hela tiden vara extremt oroliga för att de aldrig ska bli "normala" igen. De väntar ivrigt på tecken som tyder på att det börjar vända, att de är på gång att bli bättre. Dessa människor är motiverade och gör allt i sin makt för att bli friska. De surfar på nätet efter råd och tips, de går i samtal hos kurator, de motionerar och de pratar mycket om sin längtan att känna sig som vanligt igen.
Den andra typen tycks vara mer passivt accepterande. De tycks liksom ha gett upp. Det kommer ta tid och jag blir nog aldrig lika stark som tidigare, tycks de resonera. Passivitet är ledordet här. Det verkar vara svårt att vara fysiskt aktiv. Istället vilar man framför Tv:n, sover dåligt om nätterna och måste därför även sova dagtid. Har svårt att följa dygnsrytmen och äter också på konstiga tider (eller sällan). Alla rutiner tycks vara satta ur spel och dessa människor bär en tung offerkofta. Det är så otroligt synd om dem. De har ju förlorat allt, till och med dygnsrytmen.
För mig som anhörig är det allra svårast att tackla typ nummer två. Frustrerande svårt!
Hej,
SvaraRaderaSom anhörig till en "typ 2" undrar jag:
Hur gör du för att hantera situationen? När den sjukes ekonomi raseras pga hans val och oförmåga att inse sina begränsningar? Då den frisk partnern får skulden för att ha en reservplan för att rädda ekonomin? Detta ses av den sjuke som ett svek, att man inte stöder familjens (läs: hans) ursprungliga framtidsplaner? Hur stärker man en relation där man anses "köra sitt eget race", när allt egentligen handlar om att man inte vill vara delaktig att rasera hela familjens ekonomi?
Hej! Det är svåra frågor du ställer. Jag är övertygad om att det är allra bäst att söka hjälp, att få samtala med någon, typ kurator ellr psykolog. Tyvärr förskjuts rollerna när någon blir drabbad. I vårt fall blev jag den som tog mer ansvar och agerade mer som förälder i förhållandet, medan han blev mer som ett barn. Den här förskjutningen var förödande för oss. Han blev förminskad och jag blev oerhört stark, samtidigt var det tvunget att vara så en tid. Men samtal med kurator, samtal med varandra, gjorde att vi långsamt hittade tillbaka till oss själva och varandra.
SvaraRaderaSänder många styrkekramar till dig <3